Det är viktigt att komma ihåg att internationella klimatförhandlingar där i princip alla världens stater ska enas om samma text och kommatecken bara är en ”golvläggare” i klimatarbetet. Utifrån denna grund kan sedan stater, kommuner, städer, och företag ”lägga taket” genom klimatpolitik och klimatmål med mycket högre ambitioner.
Där är Sverige och EU ledande genom en ny logik och argumentation som rör sig bort från traditionell klimatpolitik, där kostnaderna har stått i centrum, till näringspolitik där fossilfrihet snarare stärker konkurrenskraften och jobben. På grund av denna synvända är jag personligen övertygad att Sverige kommer att nå vårt nationella klimatmål före 2045.
Men för att begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 grader räcker det inte med att alla länder är klimatneutrala 2050. Världen har redan passerat bäst före-datum när det gäller utsläppsminskningar vilket innebär att vi måste vi ”backa bandet” och dammsuga atmosfären på 16-20 miljarder ton koldioxid per år i ett antal år efter 2050 så att koncentrationen av växthusgaser återställs till hur den var 1988.
Det är ett ganska stort beting med tanke på att utsläppen per år är cirka 40 miljarder ton koldioxid per år.
Därför är det så glädjande att Uppsala kommun har som mål att bli klimatpositiv och alltså bidra till att binda koldioxid. I framtiden kommer vi inte bara att fråga företag och kommuner om hur snabbt de minskar koldioxidutsläppen utan också hur mycket de planerar att binda. Regeringen har i sin höstbudget avsatt sex miljarder under 15 år för att ersätta de aktörer som binder koldioxid motsvarande utsläppen från 37 000 svenskar genom att till exempel fånga in koldioxid från till exempel pappersbruk och värmeverk och pumpa ner den under havsbotten. Det är en bra början. Och enligt plan tänker Vattenfall som äger värmeverket här i Uppsala binda och lagra koldioxid senast 2030.
Det behövs givetvis en palett med åtgärder där till exempel skogen och haven i bästa av världar kan binda upp emot hälften av vår hemläxa i att ”dammsuga” atmosfären.
Ett långsiktigt smart sätt är förstås att använda solljuset och fotosyntesen och binda än mer koldioxid genom att bygga mer i trä men också genom att tillvarata kolet och använda det för att förbättra jordarna och öka skördarna. Den globala potentialen att lagra kol i jordbruksmark är 2-8 miljarder ton per år och alltså inte en obetydlig siffra. Men i takt med att solelen blir så billig finns det också idéer om att göra stora solcellsparker som försörjer koldioxidinfångare med billig el i olika öknar. Min personliga dröm är att också kunna göra byggmaterial av koldioxid. Att kunna ersätta cement med ett byggmaterial som skapar negativa utsläpp. Det vore nåt. På Island har man lyckats fånga in koldioxid från industriskorstenar och trycka ned det djupt i marken där koldioxiden reagerar med berggrunden och omvandlas till sten. Mycket forskning är på gång här.
Men nu måste löftena från Glasgow förverkligas och länder, företag och städer måste höja målen ytterligare. Golv och tak måste läggas i det globala klimatbygget men vi måste också utveckla tekniker för att binda koldioxid ”i källaren” för att lämna över vårt hem i universum till våra barn. Låt Uppsala höja tempot i sin vision om att bli en av världens första klimatpositiva stad.