Vi har inte alltid varit vänner, jag och tiden.
Den tickar på så fort, är så hetsig. Springer ifrån mig känns det som. Kändes det som.
Väggklockan i mina föräldrars kök. Alltid med minutvisaren på en kvart efter utsatt tid. Slänga i sig filmjölken, skynda, skynda. Inte bara jag, utan också köksklockan sackade ofta efter lite grand. Någon gång om året fick vi ställa fram den.
Nu står jag mitt i livet och tiden har slutat ticka. Men vi återkommer till det längre fram. Det var efter att ha sett barnpjäsen “Men mormor!” på Liljeforsskolan som jag kom på det. I den sparsamma dekoren finns en rund klocka på väggen. Enda utsmyckningen som behövs för att placera oss i ett kök. Själva definitionen av ett kök.
Jag har försökt ta reda på när det blev vanligt med köksklockor på väggen. Kanske var det under de första decennierna av 1900-talet, i industrialiseringens spår, när effektiviseringens tidsålder börjar. På lantbruket följer tiden solen, men industrin följer klockan. Enligt The National Museum of American History var klockan i köket ett oumbärligt ting under 1920-talet och 1930-talet. Det gällde att spara tid!
I Wolfgang Borcherts novell “Köksklockan” från 1947 får läsaren känna värdet av en klocka och poängen med att mäta tiden. I texten är allt är förlorat, men köksklockan finns kvar.
Hos min morfar fanns det många klockor. Inte bara en i varje rum, utan flera. När jag sov över i vuxen ålder gjorde jag räder. Jag klarade inte av tickandet. Ni vet låga ljud som upprepas, exakt i takt, i all evighet. Jag blir tokig.
Tog ned alla klockorna, tog ur batterierna. Några urverk var riktigt fina. Dem gömde jag under kuddar i en stor garderob. När den tickfria tystnaden inföll – först då – kunde jag sova. Dagen efter undrade morfar: “Var är den stora guldklockan?” En sorts urens kurragömma utbröt.
Men åter till tiden som inte längre tickar. Jag är snart 40 år och det är inte bara jag som ska passa tider. Barnen ska till aktiviteter och skola. Alla i familjen måste hinna i tid. Det gick inte att stå emot länge. Av pedagogiska skäl behövde vi en klocka. Bara den inte tickar, var mitt krav.
Att jag sedan skulle bli kär hade jag inte anat. Skivan är turkos och sekundvisaren orange, och – den låter inte ett knyst! Utan avbrott glider sekundvisaren fram över glasskivan, som ett evigt rinnande vatten, en ström som aldrig tar slut. Jag skulle kunna titta på köksklockan i timmar.