Denna krönika är en opinionstext. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.
Den annars trafikerade vägen till mitt jobb ser annorlunda ut. Torgen ekar tomma, det är färre bilar och människor.
Hashtaggen #stayhome och all uppmaning om att stanna hemma finns nu i våra liv. Ord som ”lockdown” används på sociala medier och i en del länder kan du som invånare få böter om du vistas ute. I Sverige har vi valt en annan strategi. Men hur funkar det för de som lever i utanförskap? Vilka krispaket finns det för de som redan lever i kris?
Varje morgon möter jag en man vars hem är gatan. Han sitter nära Uppsala centralstation, oftast med ett leende och en ro i blicken trots sitt tillstånd. Han sitter där, med spruckna och sotade händer som inte spritas eller tvålas så ofta som de borde, under en tunn smutsig filt. En kall vardagsmorgon på väg till jobbet ser jag honom utanför härbärget. Nu serveras maten utanför lokalen för att minska smittspridningen. Den varma matsalen där de annars kan finna värme och en stunds vila i är stängd.
Regeringens uppmaningar och beslut kring coronaviruset håller inte. Den inkluderar inte alla i vårt samhälle. Alla har inte ett hem eller möjlighet att bibehålla god hygien för att undvika att smitta sig själv eller andra. De som lever i ett utanförskap i vårt samhälle möter nu en ännu svårare kamp att överleva.
På väg till jobbet hör jag två personer prata om hur tråkig deras sommar kommer bli. ”Inga festivaler, inga konserter och inte heller får vi after worka. Denna sommar kommer ju suga!”
Ja, jag håller med. Krisen har medfört mycket svårigheter. Men det suger ännu mer att de uppmaningar som finns inte passar alla. Det är inte synd om dig och mig som inte får sitta på uteserveringar i vår eller som inte får åka på solsemester. Det är synd om de som redan lever i ett utanförskap som nu fördubblats. De som glöms i krisen, de hemlösa, de som redan lever i fattigdom, med psykisk ohälsa, missbruk och våldsutsatthet.
Coronaviruset kan drabba vem som helst, men är ändå en klassfråga. Att följa myndigheternas uppmaningar kring smittspridningen är inte möjligt för alla. Man har i flera länder i världen öppnat upp vandrarhem och hotell för de som lever i utanförskap. Det är inte bara en mänsklig handling att ta hand om varandra i en kris. Det hjälper också att minska smittspridningen.
Men jag ser också allt fint krisen medfört. Hur vi ställer upp för grannen och främlingen genom mathandling och nödvändiga tjänster. Permitterad personal sadlar om för att hjälpa till där det behövs och allt fler agerar vardagshjältar. Men man kan aldrig göra för mycket. När du och jag låser dörren och väljer att inte ens gå ut och hashtaggar lockdown sitter mannen som jag möter varje vardag ute på sin filt och hoppas han ser någon som stannar upp och skänker en slant. Men framför allt önskar nog han sig en plats att kalla hem.
Vi är många som drabbas och kommer drabbas i krisen men de behövande och drabbade på härbärgen, boenden och skyddade boenden måste vara prioriterade. Bara genom att skänka till härbärgen kan både de som dagligen jobbar få hopp och även den som sitter på en tunn filt få sitta på ett renare och mjukare underlag. Det är värt att upprepa: Ingen kan göra allt men alla kan göra något.