På Fars dag grät jag. Jag grät för att jag inte träffat mina föräldrar, båda över 70 och boende långt bort, på länge. Jag grät också för att vi inte skulle kunna åka till dem i jul på grund av pandemin. Inte äta dopp i grytan tillsammans och ta promenader i julregnet.
Kvar i stan väntar en pandemijul på tu man hand med maken. Upplandssläkten stannar också hos sig. Så märkligt för en som jag som älskar traditionerna, familjemyset, julstöket – ja, exakt allt som har med julen att göra!
Det tog ett tag, men nu har jag torkat tårarna. Jag har landat i min hemmajul. Och plötsligt känner jag känslan av befrielse: Vad skönt att slippa ordna jul! Vad skönt att inte behöva vara husmor! Vad skönt att inte heller behöva resa bort för att uppleva lugnet och slippa rulla köttbullar. Vad skönt att kunna strunta i traditionerna och bara göra som jag vill.
När jag vågar lufta mina känslor inför andra visar det sig att jag inte är ensam. "Vi har alltid släktjul och jag gillar det inte riktigt", säger en. "Skönt att slippa vara värd", säger en annan. "Det ska bara bli mysigt", säger en annan.
Med lite eftertanke är det förstås skönt bara för att det är ett undantag. Det är den privilegierades lättnad att "slippa" julen – eftersom ensamheten bara är tillfällig. Det är den privilegierades lättnad att "slippa" laga massor av mat och att "slippa" julklapparna – eftersom man ändå unnade sig något extra i oktober. Och november.
Allt vore förstås bättre om vi inte hade en pandemi, men kanske kan pandemijulen ändå göra nytta? Många kan må bra av att julnormerna luckras upp. Att pressen minskar, både på den som stressar ihjäl sig för att göra barnen och hela släkten nöjda, och på den som av olika skäl väljer bort familj till jul och sedan måste stå till svars för det inför andra. För att inte tala om alla de som inte har någon att fira med, och som sörjer det. I år slipper vi spegla oss i ouppnåeliga julideal. Vi behöver inte se andras Fanny och Alexander-jular i sociala medier och känna oss otillräckliga. Utan måsten blir vi friare att göra det vi mår bra av.
Själv kommer jag att njuta storligen av min lugna hemmajulafton.
Men när vi avslutat videosamtalet med mamma och pappa kommer jag förmodligen också att gråta en skvätt och hoppas att allt åter är som vanligt nästa jul. Då vill jag rulla massvis av köttbullar igen.