Uppsala, du oroar dina invånare med återkommande skjutningar och nyligen väcktes flera sovande familjer av ekande bombljud runtom Gränby. Kommunen ska nu sätta upp nya övervakningskameror på tre platser i centrala Uppsala för att polisen ska kunna lagföra fler brott oavsett tidpunkt på dygnet. Är jag förvånad över att min barndomsstad är i behov av dessa åtgärder? Inte ett dugg.
Min första UNT-krönika handlade om hur Uppsala alltmer påminner om vilda västern. Det riktas finger mot förorterna som inte vattnas och vissnar. Kriminaliteten ökar bland unga i flera delar av landet. Men var är åtgärderna?
Förra året uttalade sig statsminister Stefan Löfven om den ökade kriminaliteten i SVT:s ”Agenda”. I uttalandet sa han att ”man inte såg detta komma”. Ett uttalande som fick flera ilskna reaktioner och hård kritik.
Det här är inget nytt. Var är satsningarna som behövs göras när det gäller skolor, bostadsmöjligheter, arbetsmöjligheter och välfärden? Ännu viktigare nu i och med pandemin som medför fler konsekvenser och utmaningar. Varför förvånas man fortfarande när de utsatta orterna är mest drabbade och de unga kriminella blir fler.
Vi har barn i Uppsala som rymmer från sina otrygga hem. Istället lockar livet som gangster bland ”snabba cash". Vi har föräldrar som inte vet hur de ska ta hand om sina barn, antingen för att de själva inte mår bra eller för att de slutat bry sig. Och om de söker hjälp, finns ingen hjälp att få, vården står med brister. Vi har lärare som kämpar, men de har också ett liv och en lön som inte täcker efter skoltid. Det här är inget nytt. Varför står vi då och stampar på samma ställe. Det debatteras, men var ageras det? Allt hör ihop.
Är lösningen tillfälliga visitationszoner i Sverige som förts fram på flera håll de senaste åren, att polisen får visitera vem som helst inom ett specifikt område utan brottsmisstanke? Tveksam. Eller är hårdare straff det rätta svaret? Svaret har inte jag, men jag ser ett mönster. Barn som växer upp i utanförskap, avbrutna skolgångar, föräldrar som erbjuds socialbidrag eller snabba medicinska lösningar. Och ingen hand erbjuder samhället för de som är i behov.
Det måste ske ännu fler satsningar på utsatta bostadsområden, rusta upp de områden som skriker efter kärlek, erbjud fler mötesplatser och fler gratisaktiviteter för barn och unga. Hjälp de som står sysslolösa eller som behöver vård. Satsa på fler kuratorer och pedagoger i skolorna. Stora klasser är inte optimalt, satsa på mindre grupper. Alla barn har rätt till en bra skolgång och även om en elev är ”stökig” så måste det finnas resurser i ett tidigt skede.
Polisen behövs på de platser där kriminaliteten ökar mer än någonsin, så att inte fler unga lockas. Lyft alla de ideella hjältarna därute som kämpar helt gratis för att du och jag ska få sova gott om nätterna och för att våra barn och framtida barn ska växa upp tryggt. I min barndomsstad Uppsala förstärker kommunen socialtjänstens insatser mot ungdomskriminalitet. Ett efterlängtat samarbete mellan socialtjänst och polis för att barn och unga inte ska hamna i riskzon för kriminalitet. Det ger mig hopp.
Nu uppmanar jag dig som läser: agera på ditt sätt. Sitt inte bekvämt och se på. Fler behöver agera. Politisk vilja att agera, polisen, socialarbetarna och de ideella krafterna, alla behövs.
Denna krönika är en opinionstext. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.