Koh Phangan har flyttat från sin gamla lokal på Övre Slottsgatan till en riktig storlokal mitt i stan: Precis intill Fyrisåns vid Fyristorg. De förfogar nu över flera våningar, vilket ger en större miljöupplevelse men också ställer högre krav på logistik och service. Och på den senare punkten är Koh Phangan ännu inte riktigt där, konstaterar patrullen efter sina besök.

Men miljön är förstås den stora behållningen på Koh Phangan: Lokalen är uppdelad i ett myller av mindre utrymmen, överdådigt dekorerade att se ut som ett välkomnande thailändskt turisthak. Det är alltjämt charmigt och skoj och lockar många barnfamiljer. Det vanvettigt populära inslaget ”tropiskt åskväder”, där mullret rullar in över borden och lamporna släcks i ett fejkat strömavbrott, har dock under den nya lokalens första tid i omgångar lyst med sin frånvaro, vilket säkert gjort många barnfamiljer besvikna. Förhoppningsvis kan det återkomma med högre frekvens när Koh Phangan verkligen boat in sig ordentligt.

Också maten är visuellt intagande, med blommor, glittriga parasoller och trevliga upplägg.

Artikelbild

Smaken är emellertid inte alltid lika fullt utvecklad. Förrätten poh pea pak mix, det vill säga tre sorters olika vårrullar, är symtomatisk: in kommer tre knyten i olika vackra former. Men fyllningarna smakar inte mycket, den med kyckling är därtill inte helt aptitligt smulig. Att doppa dem i medföljande skålen sweet chili ger lite mer sting förstås, men det räcker inte. Vackert är det dock. Men 95 kronor känns lite väl tilltaget. Friterad scampi med plommonsås är bättre. Scampin kommer in helt nyfriterad, med ett rejält tilltaget men samtidigt frasigt skal. Lite synd att förrätten kommer in samtidigt som huvudrätterna vid just det besöket, bara…

Huvudrätterna är många, men pedagogiskt presenterade i flera grupper – och märkta med styrkegrad. En given favorit bland såväl stora som små torde vara gai satey, currymarinerade kycklingsspett med jordnötssås och thai-inlagd gurka. Spetten har schyst konsistens och jordnötssåsen är god och mer smakrik än den mer vanliga, sötsmetiga varianten. Thaigurkan fräschar i sin tur upp smaklökarna. Ankan ped pat krapow är en bra och mustig anrättning med fint kött och mycket ostronsås, lagom småstark enligt märkning i menyn. Pat kim mao taley är whiskymarinerade skaldjur i en wok. De är fina och smakrika, men av whiskyn märks inte mycket. I stället blir det väl mycket sojatung sälta och det saknas syra för att matcha exempelvis de saftiga rullarna bläckfisk. Dessutom råder viss oklarhet hos servicen om rätten egentligen serveras med ris eller ej, små detaljer som får ett restaurangbesök att kännas lite mindre smidigt för en kund.

Efterrättsmenyn innehåller en stor thaifavorit: bananpannkaka. Och visst är det den man bör satsa på om man orkar. Det är barnsligt gott, friterat och sött av palmsockerkräm, glass och banan. Om man som vuxen känner att man vill beställa in en lite mer modest sorbetefterrätt får man direkt så att man tiger: På Koh Phangan är sorbetkulorna gigantiska. Det känns märkligt och onödigt. Med så intensiv smak av frukter som lime och mango hade en tredjedels mängd räckt.

Koh Phangan har mycket att vinna på sitt nya läge och all chans att fortsätta vara en familjefavorit. Maten är godkänd, miljön alltjämt rolig. Men servicen brister under patrullens olika besök och åskvädren behöver bli mer frekventa för att ett besök ska kännas klockrent.