Pasta och flärd funkar fint på Aaltos

Krogen Aaltos har under sina fyra levnadsår blivit en trygg del av Uppsalas krogliv. Precis som övriga restauranger i Svenssons krogkvartett (Jay Fu’s, Stationen och Frenchi) håller de hårt i sitt koncept –enligt regeln att man inte bör laga något som inte är trasigt. På Aaltos innebär detta att en lös koppling mellan stjärnarkitekten Alvar Aalto och Italien mynnat ut i en svulstig italiensk krog som är sig lik sedan start. Den pråliga miljön med sammet, byster och guldfärg matchas bra mot menyn; det här är ingen rustik italosylta med rutiga dukar och bullriga servitörer. Här eftersträvas snarare känna känslan av festlighet. Och Svenssons lyckas fint med det.

Förrätten burrata, gräddfylld buffelmozzarella, är en patrullfavorit sedan förr. Med grillade tomater och basilika till behövs inte så mycket mer för att skapa en njutbar rätt av den härliga osten. Väljer man en calamari fritto får man in ljuvligt välsmakande friterad bläckfisk med citron, parmesan och friterad kapris. Snackisen här är den snygga svarta aiolin, färgad av bläckfiskbläck.

Pastarätterna går att få i två storlekar, så att man på italienskt vis ska kunna äta en riktigt maffig fyrarätters måltid. Ravioli tartufo är en god, men lite väl tryffelsmakande rätt, som dessutom är mäktig och därför säkert gör sig bra i liten portion.

Går man över till ”secondi” hittar man bland annat en riktigt Aaltossvulstig rätt: merluzzo. In kommer ett sällan skådat potpurri med en bit skrei (torsk) i centrum. Och det är mest menat på ett positivt sätt, även om vän av ordning kan tycka att hälften hade räckt fint. Torsken är onödigt hårt bakad, men översköljd av saftigheter som hummersås, pesto, romkorn, sötade tomater, fänkål och friterade bollar med risotto så blir det ändå en njutbar rätt mitt i all spretighet.

Patrullen testar också ”kvällens tips”, som just denna kväll är Bistecca di minuti med gnocchi. Köttet är snäppet för segt, men gnocchin fin med härlig stekyta. Rikligt med spenat, tomater och smör till gör det till en mäktig rätt, som är hyfsad men inte så spännande.

Desto bättre är köttet i Saltibocca alla romana, en inte helt traditionell saltimbocca med grillad kalv, salvia, blomkål och polenta. Det smakar bra – särskilt den härliga polentan, som busigt nog närmar sig sockerkaka i smaken.

Liksom tidigare håller Aaltos uppe ambitionsnivån också på desserterna. Citronsorbeten är strålande i all sin enkelhet, ordentligt stram och syrlig i allt det söta. Pistaschglassen är också bra, men bleknar lite bredvid citronen. Crostata di melle, vilket egentligen betyder äppelkaka, kommer in som tre små grillade äppelklyftor vilande på en mjuk havrekaka med smulad mandeldito över det hela. Till det även en zabaglioneglass. Gott och väldoftande, men nog hade patrullen gärna sett mer äpple och mindre av det andra.

Trots att inte så mycket hänt sedan öppning känns både inredning och koncept fortfarande fräscht på Aaltos. Tolkningen av Italien är en rolig kontrast mot enklare italienska restauranger och kombinationen pasta och flärd funkar riktigt bra.