I en debattartikel i (UNT 13/12) säger fem liberala politiker nej till spårväg för Uppsala. Ett begripligt ställningstagande, investeringskostnaden är oerhörd. Men vi måste minska på fossilbränsledriven trafik, såväl den privata bilismen som kollektivtrafiken.
Det finns ett alternativ till spårväg – trådbussar. Sådana kördes i Stockholm i mitten av 1900-talet och nyttjas i flera storstäder världen runt idag – samt i Landskrona sedan år 2003! Trådbussen har spårvägens fördelar – tystgående, utsläppsfri – men rälsläggning behövs inte. Dessutom är den till skillnad från spårvagn flyttbar i sidled, den kan styras åt sidan vid behov och byta fil, anpassa sig till övrig trafik. Den kräver liksom spårvagnen kontaktledning, men den investeringen ter sig för en lekman ringa i förhållande till spårläggningen.
Varför diskuteras inte trådbussmöjligheten? Ett argument kan vara att ekipagen inte kan göras så långa som spårvagnar; de tar alltså något färre passagerare – och man måste investera i flera fordon. Ett annat argument jag hört ryktas, är att då krävs även fler förare viket ger högre lönekostnader! Men att kommunen är så rädd för personalkostnader och arbetstillfällen att det sistnämnda blir ett argument, kan väl inte vara möjligt? Hur många färre förare krävs i hur många år innan spårkostnaden är balanserad?
Döljer sig här nackdelar som en vanlig medborgare inte förmår upptäcka? Det skulle vara välkommet med en förklaring av politiker och teknikansvariga till varför trådbuss inte diskuteras. Eller än mera välkommet om trådbussen skulle betraktas som en god idé.