KOMMENTAR till Kerstin Svennersten-Sjaunjas (SLU) insändare, 15/11.
Kerstin Svennersten-Sjaunja, dekanus på fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap på SLU, skriver att problemen på Lövsta inte var okända för ansvariga innan en veterinärstudent anmälde gården till länsstyrelsen i mitten av oktober. Hon skriver att universitetet redan innan arbetade hårt med att säkerställa djurens välfärd.
När 35 veterinärstudenter listade de brister vi sett på gården och skickade till SLU:s ledning, fick vi ett liknande svar. Det gick dock inte att utläsa av svaret hur problemen kunde tillåtas gå så långt. Det vi skrev om var basala saker, uppenbara även för ett otränat öga. Att djur inte fick tillräckligt med mat, att många stod hungriga, smutsiga, magra och sjuka, att hygienen var mycket dålig och att strömängden var minimal, om den ens fanns.
Det finns flera vittnesmål om en kalv som stått ensam i en box full av avföring, utan strö, mat eller vatten. Inte under timme som hävdas, utan i minst tre. Listan kan göras lång. Att kalla det missförstånd och inkörningsproblem är att förminska och släta över problemet. Detta är grundläggande brister varav många strider mot svensk djurskyddslagstiftning.
Lövsta har varit i drift sedan juni 2011 och veterinärer och studenter har återkommande varit där. Många har upprörts över djurhållningen och många har framfört kritik. Personalen på Lövsta har gjort sitt bästa med knappa resurser. Men om SLU redan innan anmälan arbetade hårt för att råda bot på bristerna märkte nog djuren inte det, för när länsstyrelsen gjorde ett oanmält besök i början av november kvarstod djurskyddsproblemen. Samtidigt uppmärksammades anmälan i medierna. Först vid länsstyrelsens återbesök några dagar senare sågs förändringar till det bättre. Kontentan är att kontrollmyndigheten och medieuppmärksamheten tvingade universitetet att agera.
Vi skriver inte detta för att smutskasta SLU, utan för att vi vill ha en ärlig och öppen diskussion om veterinärkårens ansvar för djuren och djurskyddet. Det är en diskussion som inte bara bör föras internt eftersom den angår samhället omkring. Veterinärer har anmälningsplikt till länsstyrelsen vid misstanke om brott mot djurskyddslagen. Men trots att många veterinärer har haft insyn i missförhållandena på Lövsta under flera månader har ingen anmält. Det krävdes en ovanligt orädd veterinärstudent för att någon skulle ropa att kejsaren var naken.
Samma sak gäller ute i landet. Det är tabu att anmäla för veterinärer som till vardags kan uppmärksamma brister. Som veterinärstudenter lär vi oss lojalitet med våra kunder, djurhållarna, genom att inte vara så kritiska om inte djurskyddsföreskrifterna uppfylls. Men om veterinärer låter djurskyddsproblem pågå i månader och inte vågar koppla in länsstyrelsen – vem ska då skydda djuren?
Lina Flyrén
Sabrina Casales
Fredrik Backlund
Abtin Mojarradi
Liza Engqvist
Charlotte Kristensson
Sabine Osmar-Vitalich
Maja-Lisa Broersma
Stina Bitén
veterinärstudenter i årskurs 4 och 5