REPLIK på Stephan Pomps och Erik Grusells kommentarer 9/2.
Pomp skriver först att klimatdebatten inte är avslutad. Och det gladde mig de få sekunder det tog att komma några rader längre ner i texten, Pomp fastslår att ”den klimatvetenskapliga debatten är sedan länge avslutad”. Det är tydligen endast de politiska åtgärderna som yttrandefriheten gäller.
Sedan följer personkritik av Erik Nygren, som dock är mycket kapabel att försvara sig själv. Jag nöjer mig med en kommentar. Omdömet ”Nygrens brist på förståelse för hur vetenskap fungerar ger en sorglig bild av gymnasieskolan”, är förvånande för att komma från en akademiker, som dessutom upprepar standardtillvitelsen om skeptikerna att ”flera personer ... har jobbat för Exxonmobile”.
Det är inte ett rimligt sätt att avfärda påpekanden i sak, dessutom påpekanden som har vållat oro bland Pomps meningsfränder i USA.
Därefter kritiserar Pomp mitt inlägg. Han bestrider att ”ökningen av den globala temperaturen avstannat” med förmodandet att jag har valt ut´ vissa start- och slutår, som skulle ge en sänkning. Det är inte fallet!
För de flesta startår efter 1998 har ökningen starkt minskat eller i varje fall hamnat klart under FN-organet IPCC:s scenarier. Det är detta som har givit upphov till både nya publikationer och diskussioner om aerosoler och värmelagring i djuphavet.
Erik Grusell skriver att vetenskaplig skolning ”borde ge förutsättningar för en annan hållning” än att förneka ”sambandet mellan mänskliga utsläpp av växthusgaser och ett varmare klimat”. Hans ståndpunkt är alltså att den som är vetenskapligt tränad inte ska ifrågsätta det som påstås i vetenskapens namn.
Jag hävdar motsatsen. Kritisk granskning är en vetenskaplig skyldighet.
Grusell försäkrar att det inte är hans personliga tyckande ”att vårt klimat blir varmare på grund av mänskliga utsläpp” och det har jag heller inte påstått. Han skriver att ”det har visats i vetenskapliga rapporter ... dokumenterad kunskap i fysik och kemi”. På den punkten har vi olika uppfattningar. Koldioxidens växthuseffekt finns, och att den kan mätas i laboratioriemiljö. Då ger den en känslighet på omkring 1 grad Celsius per fördubbling av CO2-halten.
I vår atmosfär kan sådana direkta mätningar inte göras.
För klimatstudier finns de GCM-modeller, som använts för IPCC:s scenarier. I dessa ansätts en klimatkänslighet, som är ungefär tre gånger så stor som den uppmätta. Denna faktor 3 motiveras med positiv återkoppling: En liten uppvärmning ger mer vattenånga, som är en starkare växthusgas än koldioxid — det blir varmare — mer vattenånga och så vidare. Eftersom vattenånga i verkligheten även ger kylande moln är det uppenbart att siffervärdet på denna förstärkningsfaktor, ingalunda kommer från grundläggande fysik eller kemi. I praktiken har den i stället utnyttjats som en anpassningsfaktor för att få modellresultaten att stämma med den uppmätta temperaturen under förfluten tid.
Därigenom har också koldioxidens dominerande inverkan på klimatet byggts in i modellen. Och det är denna dominans som de senaste årens temperaturutveckling eftertryckligt har dementerat. Samtidigt med den avtagande temperaturökningen har vi haft en ökning av mänskliga CO2-utsläpp. Sambandet mellan atmosfärens CO2-halt och global medeltemperatur är överhuvud taget mycket svag.
Carl-Gustaf Ribbing
Uppsala