Projektet med bygga undergångar där järnvägen korsar S:t Olofsgatan och S:t Persgatan drar ut på tiden. Men byggas ska de.
Budgeten ligger på 300 miljoner kronor (UNT, 26/10), men kommer, om vi utgår från hur det brukar gå med satsningar på större infrastrukturprojekt enligt utredningar från Riksrevisionen att hamna på den dubbla summan.
Varför Trafikverket inte betalar hela kostnaden är oklart. Och varför måste undergångarna byggas alls. De är dyra och kommer att förstöra en gammal stadsmiljö. Samtidigt får skolorna i Uppsala allt mindre pengar.
Så varför måste ett så stort infrastrukturprojekt genomföras överhuvudtaget?
Vad beror det på att bommarna är nere fyrtio procent under dagtid? En stor del av tiden beror det uppenbarligen inte på att tåg passerar.
Ofta är bommarna nere en kvart för att ett tåg ska passera – eller så kommer det inget tåg alls. Skälet till detta går sannolikt att finna i en kombination av säkerhetsföreskrifter och arkaisk teknologi.
Men man kunde ju tänka sig att det gick att lösa de problemen – istället för att tvingas in i infrastrukturinvesteringar på över en halv miljard.
Det handlar ju inte om farkoster som kommer slumpmässigt farande genom luften. Det är tåg. Som går på räls. Och det tar tåget tre sekunder att passera en korsning.
Om bommarna kunde höjas och sänkas mer effektivt skulle vi inte behöva några undergångar.
Vad säger du Erik Pelling? ”Tänkte inte på det”? Eller var det viktigare att få ge ett stort kontrakt till byggentreprenörerna än att hålla lärarna med värdiga löner och skolorna med riktiga bibliotek?
Salagatan, Uppsala