Var tog diskussionen om sverige-demokraterna vägen?
KRÖNIKA. Det låter kanske lite gammaldags, men hej vad det diskuteras i Sverige. Knappast finns en fruktdessert eller en diplomatisk konflikt som är alltför obetydlig eller komplicerad för en välformulerad kulturkolumn eller ett eget litet debattforum på nätet.
Samuel Sehlberg är journalist och skriver krönikör för UNT var fjärde vecka.
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men vart tog diskussionen om sverigedemokraterna vägen, förutom riksdagspartiernas trevande tevedebatter? Och vad är det som trots allt skrivs i den stilla osäkerheten, där partiet kan odla myten om sitt eget utanförskap?
I Svenska Dagbladet stod till exempel häromdagen om en sverigedemokrat som kom till byggnadsnämnden i Landskrona iklädd shorts, kortärmad tröja och väst.
Vet hut, menade folkpartiets nämndordförande som ansåg att shortsen kunde liknas vid "trikåkalsonger".
Jag själv förväntades vara lite lagom småskuren och tänka:
- Trikalsonger på ett nämndmöte? Hur dumma är dom sverigedemokraterna? Ja, ja. Det förstod man väl...
Det låter banalt och självklart. Men jag är inte intresserad av att läsa artiklar om sverigedemokraternas klädstil. Däremot vill jag gärna veta hur Mats Karlsson, partiets sekreterare så rörande komiskt i en intervju i Ekot häromveckan kunde påstå att Sverigefödde landslagsmannen och Malmösonen Zlatan Ibrahimovic inte verkar svensk, och varför homosexuella inte ska få gifta sig. Jag vill läsa granskningar om sverigedemokraternas syn på människovärde bakom allt detta.
När jag var i tolvårsåldern i början av 80-talet, var min pappa kristdemokrat i ett småländskt litet samhälle. Jag var för liten för att förstå den viktiga frågan om rätten till abort. Men jag minns att tidningarna letade upp ett tiotal ungdomar i partiets ungdomsförbund i Värmland som ville förbjuda onani.
Jag minns också att sammanhållningen och stridslusten inom partigruppen i det lilla småländska samhället bara ökade efter artikeln: "KDS baktalas och förringas av det sammangaddade etablissemanget", "de letar upp tokstollarna", "de vågar inget annat". Så gick tongångarna.
Journalisten Niklas Orrenius har i flera år granskat sverigedemokraterna för Sydsvenskan i Malmö. I senaste Publicisternas årsbok skriver han om "guilt by association" (olämpliga kläder = olämpligt parti) som en av mediernas granskningstekniker och att sverigedemokraterna istället bör bevakas på samma sätt, och lika allvarligt som andra partier.
Jag vill bara hålla med.
För alla tänkande människor som inte bedömer Zlatan utifrån nattståndna idéer om vad som är svenskt, borde en politisk artikel som fiskar efter läsarens egen fördomsfullhet vara en förolämpning.
"Däremot vill jag gärna veta hur Mats Karlsson kunde påstå att Sverigefödde landslagsmannen och Malmösonen Zlatan Ibrahimovic inte verkar svensk..."