Vår flykt till Sverige
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vår flyktväg till Uppsala var inte unik på den tiden. Den började med att vi i dagsljus lämnade min födelsestad Diyarbekir i en minibuss. Mamma sa att vi var på väg till ett bröllop, men stämningen i bussen gav snarare intryck av att vi skulle gå på begravning. Och den gissningen var inte långt ifrån det vi skulle få uppleva de närmaste timmarna, vår första flyktdag.
Mot tre månadslöner i betalning hjälpte två smugglare oss att fly över gränsen som skiljer Turkiet och Syrien åt. Till fots. Vår vandring över åkerfälten började så snart solen gömt sig bakom bergen. De vuxna fick instruktioner om säkerheten: alla skulle vara knäpptysta. Föräldrar skulle hålla hårt om sina barn och följa i smugglarnas fotspår eftersom marken var minerad. Om turkisk gränsmilitär upptäckte oss var alla vuxna beordrade att springa framåt för att öka sina chanser att överleva, med eller utan sina barn.
Dessvärre blev vi beskjutna av militären, men som genom ett under överlevde alla sexton människor som gick över gränsen den natten. Och fem timmar till fots, en timmes vilande och ett kulregn senare kom vi över på syrisk mark. Där mötte oss pappa. Fängelsevistelse och tortyr, som han genomlidit för sina åsikters skull, hade tvingat honom att fly före oss. Och nu var även mamma efterlyst i Turkiet. Men inte heller det här, vårt skäl att fly, var unikt.
Från gränsbyn tog vi oss till Damaskus. Tack vare guld som mamma hade fått i bröllopsgåva lyckades vi köpa falska pass för att lämna Syrien. Två veckor senare satt vi med illegala pass på ett plan som först tog oss till Aten, sedan vidare till Köpenhamn. Slutligen landade vi på Arlanda.
Givetvis utsatte vi oss inte för den här flyktvägen och faran för att det var billigare eller bekvämare, utan helt enkelt för att det var vår enda väg till frihet.
I dag, 25 år efter det att vi hamnade i Sverige, repriseras historien; samma flyktvägar och flyktorsaker, fortfarande vägras flyktingar pass. Skälen för att fly är kända för oss alla: åsikter, jobb eller helt enkelt att de som vill fly tillhör "fel" religion eller etnisk folkgrupp. Det är orealistiskt att tro att de här människorna ska kunna ansöka om pass från sina myndigheter, sedan gå vidare till den svenska ambassaden i landet och därefter ha råd, om man överlever, att invänta ett svar som i bästa fall säger att de får lämna landet. Det är lättare hänt att varenda en blir olaglig. Precis som mamma, pappa, lillebror och jag en gång var.