Är det naturen som slår bakut, för att opponera sig och för att väcka dem som sover. Dagligen smärtar jag min hjärna för att få svar på min fråga; var finns fåglarna? De som förut varit så talrika i Bälingeby. Förr om åren kom de i hundratal och satt i kö för att få komma fram till fågelbordet för att få talgbollar och solrosfrön. Nu har de avtagit år från år och i år har vi ett talgoxpar och ett par av blåmesen och sen så är det slut. Förr hade vi stor konsumtion av fågelfrö, men som nu, näst intill ingen åtgång och jag frågar mig, var ligger felet?
Jag ondgör mig över utvecklingen och ställer en rak fråga till topparna inom svenskt jordbruk, som forskare och professorer vid Lantbruksuniversitetet och Jordbruksverket. Det är ju de som ligger närmast till hands när det gäller naturen och det är de som skallkunna ge svaret på frågan. Är det närheten till de stora kemikaliejordbruken som gjort fågellivet så fattigt och armt, frågar jag mig och är det lika över hela Sverige? Det görs ju ett otal mätningar om vad man äter och hur man äter. Varför kommer inget besked om fåglarnas hälsa och välstånd och som är så dramatisk i vår bygd och som har gått från hundra till noll.