Förmodligen är det mesta som går att säga i frågan redan sagt, allt ifrån Torgny Nevéus hovsamma begäran att våra förmyndare i sakfrågan, Eva Edwardsson och Sten Bernhardsson, måtte ompröva sin inställning till ”verket”, till den ångestfyllda reaktion det väckt hos flera skribenter, som själva, i likhet med min fru, upplevt sig att vara något av de tvångskommenderade barn som nu skildras i Carolinabacken.
Med tiden lär väl, med vanans makt, den akuta frustrationen över ”verket” gå över, både för mig personligen och för många andra Uppsalabor. Men varje gång den förutsägbara förvåningen från gäster och kollegor som vill bli visade runt i staden, liksom också från turister i största allmänhet, ger sig till känna, kommer man att bli påmind.
Jag skulle uppskatta om Eva Edwardsson eller Sten Bernhardsson ville ge mig förslag på hur man skall kommentera ”verket” för gäster från forna öststater, som visat mig museer om kommunismen, nu ironiskt skildrande tiden före 1989. Ska jag säga ”nej, jag förstår det inte heller” och sedan skynda vidare med en förhoppning att detta inte är en bild man bär med sig från Uppsala?
Resonemang om en ”cirkel som sluts”, ett borgerligt partis starkt hyllande av ”liberala idéer”, eller att all konst ”måste skapa reaktion” kommer man inte att vara intresserad av att höra, eller ens kunna förstå – det är inte därför man kommit till Uppsala.
För egen del vägrar jag att räknas in bland den grupp individer, över vilken Sebastian Johans överlägset raljerar i UNT (26/9), det vill säga de, som inte i alla delar tycker som han i denna fråga.
Att döma av många kommentarer, och även en redaktionell kommentar av Håkan Holmberg (24/9), befinner jag mig därvidlag i gott sällskap. För första gången under mina 35 år i Uppsala finner jag att jag skäms på Uppsalas – min stads – vägnar.