Jag är mycket besviken på förändringarna på Hammarby kyrkogård, Ulleråker. Förut var det en plats som med sitt allhelgonamörker och sina levande ljus gav intryck av natthimlen på jorden, en plats där man ostört kunde andas ut, minnas och vara med de döda på naturens villkor, mitt bland träden.
Minneslunden på höjden var alltid en varmt lysande mittpunkt där folk placerade sina lyktor som de kände att det passade. De levande ljusen bland träden upplöste gränsen mellan människa och natur, närvaro och frånvaro, ljus och mörker, levande och döda. Platsen fylldes av mening, gemenskap och liv.
I lördags möttes vi igen av den okänsliga raden av kallt lysande gatlyktor som numer skär rätt igenom mörkret och förgör känslan av stjärnhimmel och andakt.
På vägen, mitt på kyrkogården, kränger någon gravlyktor för 20 spänn styck. På långt håll ser man det sterila skenet från den gatlykta som nuförtiden lyser upp minneslunden. Väl där domderar två fula skyltar om att gravlyktor minsann skall ställas i ett fördefinierat område, bort från träden. Inga levande ljus syns längre i vegetationen.
Alltsammans badar i det kalla gatlykteskenet och istället för att privat kunna vända mig mot Guds fria natur, de levande ljusen och samvaron med dem som just jag saknar tvingas vi alla pliktskyldigt i ring, mot varandra och mot de fula, uppfordrande skyltarna i gatlyktans sken.
En kyrkogårdspersonal går helt okänsligt runt med en sopsäck mitt ibland oss och slänger lyktor som slocknat. Klockan är bara 18.
Någon har ställt sig i vägen för det stora som jag vill vara en del av. Snälla, flytta på dig!