Utplåningen lusar sig fram
KRÖNIKA. För att inte finnas är de ganska många. Jag ser faktiskt fler än jag orkar räkna, till och med från mitt fönster.
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Oljan var svårare att känna något särskilt för. Men den skulle vara slut inom 20 år, fick jag lära mig vid samma tillfälle. Om den ens skulle räcka så länge.
Jag kan inte låta bli att erinra mig det, nu när klimatförändringarna inte ens står för dörren utan redan är långt inne i huset och härjar. Vi går runt i januaris plusgrader som sannerligen ger syn för sägen. Den globala uppvärmningen kan avläsas i var mans termometer.
Att förra vintern bjöd på flest snödagar och minusgrader i mannaminne är effektivt bortglömt, nu när världshaven snart kokar.
Tro nu inte att jag sitter i knät på oljemaffian, som kommer förneka varje negativ miljöaspekt av fossila bränslen så länge det finns en cent kvar att pumpa upp ur jordens innanmäte. Jag tror säkert att isbjörnarna redan smälter till små sorgsna pölar och att planetens lågländer inom en överskådlig framtid riskerar att bli havsbotten. Men när alla springer åt samma håll finns det alltid anledning att kasta ett öga på kompassen.
Exempel: Det är inte ens ett år sedan tidningarna fylldes av rubriker om fågelinfluensan. Dag för dag kunde vi följa starar och tranors avancemang mot vårt förskonade lilla paradis här i norr. Likt målsökande långdistansrobotar med snorande näbbar närmade sig utplåningen obönhörligt.
Men vi behövde inte gräva några massgravar och sedan framkom det till och med att fågelinfluensan sannolikt funnits i landet länge. Och i dag avspärras knappast några stadskärnor om det ligger en död duva i rännstenen.
Upphovet och formerna för den masshysterin har mig veterligen inte diskuterats på djupet. Åtminstone inte i någon bredare offentlighet. Media är ju ett slags matrix, där vi framlever i en tillrättalagd men skev verklighet. Det borde finnas incitament att nagelfara ett maskineri som ena dagen med tordönsstämma kan ropa ut domedagen, men den nästa låtsas som ingenting. Om inte annat för att vi annars riskerar att vara döva den dagen vargen verkligen kommer.
Men i någon mening handlar det väl om vårt behov av snabba och överskådliga processer? Det tycks ligga i den moderna människans natur att vilja se orsak och verkan på samma gång. Att exempelvis inte alla forna östländer var välmående demokratier ett par år efter murens fall var en besvikelse för folk på båda sidor. Att det före detta Östtyskland fortfarande är långt efter landets västra delar är i det närmaste obegripligt. Vad är det som tar sådan tid, frågar man sig. Att vissa förändringar kräver 25 eller 100 år är helt enkelt inte acceptabelt.
Den moderna människan vill ju se resultat nu nu nu. Och om inte nu nu nu, så snart snart snart. Även jordens undergång.