Tro på dig själv
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Trots att drömmarna oftast kändes omöjliga så började jag att tro på mig själv någonstans på vägen. På fotbollsplanen utsåg jag mig själv till stjärna och på svenska-lektionerna tyckte jag att min penna glödde starkare än de flestas. Jag var nog inte så bra som jag trodde alla gånger, men jag trodde på mig själv. Och jag blev aldrig mätt, inte på något. Vissa uppfattade mig säkert som kaxig, andra som ödmjuk.
Men vad är det som gör att jag idag, många år senare, på riktigt tror att jag fortfarande kan bli världsmästare i något, bara jag vill?
Förra helgen fick jag svaret. Då utmanade jag fem av mina tjejkompisar i tv-spelet Singstar. Det är en typ av hemma-karaoke där man får poäng efter hur bra varje deltagare håller tonen och absolut inte efter hur bra det egentligen låter i högtalarna.
Flera dagar innan vi skulle ses triggade vi varandra via mejl om vem som kommer att hålla tonen längst och få högst poäng. Vi bröstade upp oss och det märktes genom våra intensiva psykologiattacker via nätet:
- Jag har sjungit upp hela helgen! Jag kommer att ro hem det här, skrev en kompis i sitt mejl men hon fick ett snabbt svar:
- Du kan glömma och drömma om att du ska vinna! Alla vet att min röst knäcker!
Men alla var inte lika stöddiga:
- Jag kommer inte att ta en ton, men kommer för umgängets skull, sa en kompis.
Det visade sig att hon på högstadiet hade haft en musiklärare som tyckte att hennes röst inte passade i flickkören utan snarare i pojkkören. Det gick inte hem hos en nykläckt tonåring och sen dess hade hon inte vågat sjunga.
Jag däremot, jag hade en gång en lärare som tyckte att jag var en riktig sångfågel. Sen dess har jag trott att jag kan sjunga, oavsett om det låter bra eller inte. En annan helt underbar lärare skrev "Fortsätt fånga orden!" i min studentmössa. Hennes tre enkla ord har bidragit till att jag fortfarande tror att jag har kapacitet att ge ut något riktigt bra i framtiden. Och mina fotbollstränare, de kunde ösa lovord över mig och sen dess är jag övertygad om att jag hade kunnat bli lika bra som Marta om jag inte hade lagt av. Jag skulle kunna räkna upp många fler vuxna som alltid trodde på mig som barn. Så, att sikta mot stjärnorna men inte ens nå halvvägs räcker ibland, bara du har människor med dig på vägen som tror på dig och på att du skulle ha kunnat ha nått dem. Omge dig med dem.