Dragarbrunnsgatan i centrum är ett skräckexempel på trafikflöde. Som gångtrafikant känner jag mig alltid rädd där. Cyklister kan komma vinande från precis alla håll och stiger man ut från en butik kan man lätt bli påkörd.
Råbyvägen har byggts om på liknande sätt som Sysslomansgatan. Att kliva ut från sin portgång där innebär stor risk för krock med cyklist i hög fart på de långa raksträckorna längs husväggarna.
UNT:s beskrivning av läget vid Luthagens livs är inte det värsta på Sysslomansgatans nya utformning. Där är ofta kö och platsen har hittills fungerat som en fin yta för social samvaro. Tvärs över gatan, liksom i hela området, finns en mycket påkostad asfalterad cykelbana som slingrar fram med varierande bredd. På samma trottoar finns busshållplats med extra utrymme, fina kullerstensbeläggningar samt cementplattor i olika färg och form. Ser vackert ut på ritbordet, men bidrar inte till ökad säkerhet, snarare tvärtom.
Gående som vid något av övergångsställena viker av för att korsa gatan eller bara tar ett steg åt sidan, avsiktligt eller oavsiktligt, löper allvarlig risk att bli påkörd av cyklist bakifrån. Gångbanans bredd får ge med sig för cykelbana, busshållplats eller ramp vid övergångsställen.
Många länder och städer har bättre lösningar än denna skrivbordsprodukt.
Gemensamma cykel- och gångvägar utanför gatunätet är okej, men cyklar på gångbanor i city gör alla trafikanter osäkra.
Radikala hastighetsbegränsningar och fler enkelriktade gator är enkla lösningar som kan utvecklas, i stället för tjusiga svängar i trottoarerna! Som bilist och busstrafikant sitter jag lugnt men som gångtrafikant är jag rädd.
Det gäller faktiskt liv eller död, lidande och sjukvårdskostnader.