I dagarna är det 24 år sedan Berlinmuren föll, och nu byggs nya murar – utefter EU:s sydgräns, vid USA:s gräns mot Mexiko och tvärs igenom det av Marocko ockuperade Västsahara. I Palestina bygger Israel en mur, dubbelt så hög och tre gånger så lång som Berlinmuren. Muren, byggt nästan helt på ockuperad mark, delar palestinska samhällen och skiljer bönder från deras jord och barn från deras skolor. Enligt Internationella Domstolen i Haag är muren olaglig, och måste rivas. Ändå fortsätter den att växa. Utan att Reinfeldt, Bildt och andra så kallade demokrativänner protesterar och agerar.
Dessa dagar minns vi också Kristallnatten, den novembernatt för 75 år sedan då judiska familjer och deras egendom attackerades av nazi-ledd gatumobb och hundratals judar dödades och tusentals föstes in i fångläger – starten på den groteska folkmordspolitik som sedan blev Hitlertidens främsta signum.
I dag är det ättlingar till dem som drabbades under Kristallnatten som står för en del av det dagliga våldet mot palestinierna i de ockuperade områdena: de nattliga räderna, fängslandet och tortyren av barn, misshandeln och kränkningarna av människor i olika checkpoints och militära kontroller. Beväpnade ligister, som drar runt i de palestinska byarna, spöar upp människor, förstör egendom, sågar ner olivträd och förorenar brunnarna.
Det är en ständigt pågående, låggradig och därför nästan osynlig, pogrom av kristallnattskaraktär riktad mot palestinier, kristna som muslimer. Allt medan Reinfeldt och Bildt blundar, och kallar Israel för ett ovanligt lyckat exempel på demokrati i Mellanöstern.
Historien går igen – åtminstone om vi låter den göra det. Minnena av Berlinmuren och Kristallnatten borde leda till insikten om behovet av mer fred och rättvisa för alla folk. Inget mer stöd från oss i Sverige för ytterligare krig, fler murar och mer förföljelser.