Jag är förskollärare. Jag är dessutom sjukvårdare, toalettassistent, städare, diskplockare och så vidare. Men mest av allt är jag slav under alla direktiv och en dålig ekonomi.
Jag älskar barn, mitt arbetslag är fantastiskt och jag arbetar på en väletablerad förskola där jag gärna skulle ha mina egna barn om jag hade några.
Jag arbetar efter vård och bildnings strategiska utvecklingsområden: pedagogisk dokumentation, synvändan och lärmiljöer.
Synvändan är att se det kompetenta barnet och utgå från vad barnet intresserar sig av. Inga konstigheter alltså, så arbetar de flesta som inte legat under en sten de senaste årtiondena. Pedagogisk dokumentation är ett verktyg för att dokumentera och reflektera och lärmiljöer är att göra miljön på förskolan lockande för barnen utifrån olika koncept. Okej, nu la vi in lite kurser, synsätt och inredningskonsultation i arbetstiden.
Dokumentation är ett områd som den reviderade läroplanen för förskolan (Lpfö98/10) behandlar. Att dokumentera barnens lärande är något man gjort länge, men nu måste vi ha massor av papper, formulär, underlag och timmar av tid i veckan till att visa detta. Allt för att kunna bevisa att vi gör något vettigt i förskolan.
Inbjudande, tillåtande miljöer med låga bord och material för utforskande i all ära, men hur roligt är det att göra detta av trasigt och torftigt material, då ekonomin inte tillåter större inköp? Knappt längre de små inköpen. Vi har en ateljé där barnen skapar stort till smått, vårt material är tillgängligt så att barnen ska kunna inspireras och plocka fram och bort själva. Men när färgen är slut så får man kanske svara (efter att ha sprungit runt på alla avdelningar och skrymslen på förskolan på jakt) ”Tyvärr har vi ingen rosa färg och vi kan inte blanda en heller då den vita tog slut förra veckan”.
Vård och bildnings vision är bland annat att vara en attraktiv arbetsgivare, då konkurrensen från privata förskolor är stor. Förutsättningarna för detta är inte riktigt till deras fördel:
Den dåliga ekonomin tillåter knappt vikarier, och fler barn stoppas in i redan fulla barngrupper medan personal skalas bort.
På en förskola sprids dessutom magsjuka, influensa och andra smittor som en löpeld så sjukfrånvaron, och VAB, bland personal blir givetvis större på en sådan arbetsplats.
Lägg även till (för att citera en kollega) ”Ett barn kräks på dig och sen så kostar det 2 000 i sjukfrånvaro”. I denna sjukfrånvaro vet man även att kollegor hankar sig fram utan vikarier, och förlängda arbetsdagar, för att kunna täcka upp för dina tider.
I dessa tider ska vi även se till att sjuka barn hålls hemma för att inte sprida smittan vidare, envist påminna om minst 48 timmar efter senaste kräkningen och en feberfri dag hemma.
När jag kom på att jag skulle arbeta som förskollärare var jag förväntansfull. Jag har alltid tyckt om barn och detta har varit ömsesidigt. Jag är glad, lugn, trevlig, omtänksam och pedagogisk. Men desto mer krav, papper, barn, personalbrist och svältande spargris: desto mer stress, mer irritation, mindre leenden och mindre inspiration. Men jag har blivit en fena på att möblera om, dokumentera och reflektera!
Den dåliga ekonomin och våra förutsättningar ligger inte heller i min arbetsgivares händer. Jag har en bra chef som får gå kurser som beskrivs med meningar som ”Ta skit och gör det till guld” – vilket säger en del om situationen han står inför. Inte heller Vård & Bildning kan trolla fram pengar ur en magisk hatt.
Så vart vänder man sig? Vad ska få politiker att inse att situationen på dagens förskola inte är hållbar? Vad händer med alla förväntansfulla förskollärare och barnskötare? Vad händer med barnen när inte förskolan fungerar? Vad kommer att hända med mig?