Självplågeri - männens utvik
I boken Avklädda på ett fält minns författaren Stig Larsson hur det kändes att kunna skriva dåligt. I ett försök att återuppleva känslan skriver han några rader, men utan att det blir tillräckligt odugligt.
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Själv känner jag mig främmande inför Jackass.
Jackass utvecklades under slutet av 1990-talet från Big Brother ett vågat amerikanskt skate-board magasin. För Big Brother skrev skateboardåkaren Jimmy Knoxville en artikel utifrån erfarenheten att bli skjuten av en elpistol och sprayad med pepparspray. Redaktören Jeff Tremaine från Big Brother gillade det han såg och övertalade Jimmy att göra om det, och videofilma evenemanget.
Konceptet utökades till att låta några kompisar skratta åt numret. Sedan flera år är de mest ihärdiga självplågarna globalt kända mångmiljonärer, arbetar som skådespelare eller har egna radioshower.
Den första filmen i genren, Jackass the movie, låg etta på listan över mest inspelade pengar i amerikanska biografer under den första visningsveckan.
När jag såg uppföljaren Jackass number 2 blev det allt tydligare att självplågeri blivit en sorts manlig form av utvik. Att få en hink med cementblandning i huvudet har blivit ett framgångsalternativ till att ta av sig kläderna.
Den amerikanska komikern Sarah Silverman skulle kunna ha sagt:
- En dag ville jag bli känd så jag funderade på att förstora brösten. Men sen kom jag på att jag var kille, så jag tog en tegelsten och slog mig i huvudet i stället.
Det ska erkännas att Jackass number 2 framkallade ett par leenden men skrattet fastnade oftast i det uppenbara syftet, att få uppmärksamhet. Hulkningarna blev som bäst en påklädd spegelbild åt herrtidningen Private.
I ett avsnitt av Jackass-efterföljarna Dirty Sanchez på MTV låter filmteamet en psykolog kommentera när Michael "Pancho" Locke får en betongsäck i huvudet. Kompisarna skrattar men psykologen drar inte på munnen när han konstaterar:
- Det värsta som skulle kunna hända de här männen vore om de blev nonchalerade.
Efteråt på en uteservering sitter Dirty Sanchez-medlemmarna Dan Joyce och Matthew Pritchard och dricker varsin öl. Efter en stund säger Matthew Prichtard:
- Jag behöver fan ingen som analyserar mig.
Han grimaserar, som om han blivit skjuten i bröstet med en häftpistol. Kanske värre.
Men Matthew Pritchard bryr sig inte så länge. Efter reklamen står han återigen i teverutan och låter sig bli slagen med träpåkar av en asiatisk kampsportsguru.
Till slut: gav James Browns bortgång ett tråkigt slut på musikåret 2006. Änglarna sjunger in 2007 med Say it loud, I´m black I´m proud.
Gott nytt år!