Spår gemensamt med motortrafiken ökar kapaciteten med motsvarande några bussar, men lika mycket trafikyta tas i anspråk, det vill säga mer trafik ska samsas på samma yta. Om gatumark överförs till spår så kommer spårvagnarna lättare fram, men motortrafiken som står för luftmiljöproblemen tappar kapacitet och blir trögare.
Att de bilister som tappat körfält skulle bli spårbundna (eller cyklister) är orealistiskt. Ska inte trottoarer eller cykelbanor tas bort så återstår att plocka grönytor, om man inte tänker riva och flytta på hus.
Det finns dock inte mycket grönytor kvar i centrala Uppsala efter decennier av betongpolitik.
Hur löser man då problemet? Jo utnyttja den tredje dimensionen, inte uppåt vilket ingen närboende skulle uppskatta, utan nedåt. En tunnelbana är dyr att anlägga men kapacitetspotentialen är oöverträffad.
Samma argument för en lönsam spårvagn på sikt kan dock appliceras på tunnelbana. En tunnelbana kan också göras helt förarlös.
En tunnelbana har dessutom inga problem med vare sig löv eller snö. En tunnelbana kan ges en godtycklig dragning. En tunnelbana frigör markyta. Denna kan utnyttjas till omfördelning mellan trafikslagen.
Man behöver dock gå rejält på djupet för att undvika huspålar, förutom där järnvägen går. Gräv ner den ett par våningar. En våning behövs ju för motortrafiken, eftersom markytan bör vigas åt oskyddade trafikanter och grönska.