”Europa är bra för rovdjuren”, var rubriken på en artikel i UNT 22 januari, en sammanfattning av hur SLU-forskaren Guillaume Chapron, som uppenbarligen utsett sig själv till vargforskarnas talesman, ser på situationen.
Men det blir allt tydligare att rovdjuren inte är bra för Europa. I Frankrike dödades till exempel under fjolåret fram till och med oktober 7 535 tamdjur vid 2 105 attacker. Och i Värmland har kostnaden för viltskador ökat med 2 000 procent på tre år. Varg och lo stod för huvuddelen av skadorna.
Chapron hävdar att rovdjur och människor kan leva framgångsrikt tillsammans i Europa. Uttalandet tyder på att han inte ser konsekvenserna för människor som är direkt berörda. Han medger att rovdjuren kan ställa till problem och att skyddsjakt kan vara befogad, men han glömmer nämna att sådan oftast blir aktuell när skadan redan är skedd. I Gävleborgs län ansågs inte ens fem dödade hundar motivera skyddsjakt. Och i vilka länder är samlevnaden framgångsrik för alla berörda?
Chapron påstår att människor är rädda för vargen trots att det inte förekommit några vargangrepp mot människor i modern tid.
Han har fel, många angrepp mot människor har förekommit i omvärlden även under senare tid. Att inga angrepp av vilda vargar skett i Sverige sedan 1821 beror rimligtvis på att det under större delen av tiden inte fanns några vargar i landet.
Tvärtemot vad Chapron tror finns tecken på att kriser och instabilitet gynnar vargen. Under ryska revolutionen och andra världskriget samt efter Sovjetunionens sammanbrott ökade antalet vargar stort, troligen därför att ingen myndighet såg till att de jagades.