I beskrivningar av pågående och framtida klimatförändringar användes ofta sekundära resultat. En sådan till synes åskådlig och robust effekt är havsytans nivå. I samband med Doha-mötet före jul skrev DN 22/11: “Havsnivåerna har stigit 60 procent snabbare än vad FN:s klimatpanel IPCC har spått …. Satellitmätningar visar att havsnivån sedan början av 1990-talet stigit med 3,2 millimeter per år.”
Det skulle bli 32 centimeter på 100 år. Och det är mycket långt under det som Al Gores förutsade när han klättrande på en stege i den famösa filmsekvensen. Men detta tystar inte talet om drunknande tropiska öar eller att SMHI konsulteras angående höjningar av kajnivån i Slussen i Stockholm. När det gäller framtiden finner man på SMHI:s hemsida följande:
”FNs klimatpanel (IPCC) redovisade år 2007 en sannolik höjning av havsytan från 1980—1999 till 2090—2099 på 18—59 cm. Detta osäkerhetsintervall baseras på modellresultat från globala klimatmodeller som bygger på olika scenarier för utsläpp av växthusgaser.”
Med reservation för det oklart angivna tidsintervallet betyder det ett medelvärde på 3.7 mm/år och inom intervallet 1.5 – 6.5 mm/år. Det finns naturliga förklaringar till att siffrorna varierar och att felgränserna är vida. Att bestämma ett globalt medelvärde för havytans nivå är nämligen inte enkelt. Tre faktorer styr:
1) Vattnets täthet. En ökande temperatur eller minskande salthalt gör att vattnet tar mer plats och att ytan stiger.
2) Vattenmängd. En ökad tillrinning från källor på land höjer vattenytan. Det är här smältande is på fast land spelar roll.
3) Landhöjning. Den svenska Östersjökusten reser sig fortfarande efter den senaste istiden, vilket vi uppfattar som en sjunkande havsnivå. För att inte reducera vår ängslan, är SMHI:s värden korrigerade för den effekten.
På senare tid har satelliter gjort mätningarna av havsytan nivå både enklare och mer exakta. De tusentals argobojar som har placerats ut i haven gör att vi också får bättre mätvärden på vattnets temperatur och salthalt. Ett resultat av dessa förbättrade mätmöjligheter är National Oceanic and Atmospheric Administrations (NOAA) rapport över globala havsytans ökning under åren 2005—2012.
Det visar sig att värdet endast är 1,3 mm/år (plusminus 0,9 mm), alltså mindre än hälften av de värden som citeras ovan. Och det har dessutom en sjunkande tendens. Det hör till saken att NOAA sannerligen inte brukar dämpa farohågorna för klimatutvecklingen.
Är det någon som tror att tystnaden i medierna skulle ha varit lika stor om det hade gällt en fördubbling av havsytans stigandenivå och inte en halvering?
Carl-Gustaf Ribbing
professor i fast tillståndets fysik, Uppsala