Rättigheten till en last
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag minns då jag arbetade på ett slakteri i Boländerna (inga namn nämnda). Det var ett slitgöra. Värst var det att jobba nattskiftet. Att stå hela natten vid ett löpande band och stoppa kött i tråg var inget jag såg fram emot precis. Men man fick bättre betalt. Jag brukade säga till min chef - kanske något orättvist mot mig själv - att jag har inga dygder, men däremot hela två laster.
Nämligen girighet och lättja. Och min girighet är tack och lov större än min lättja. Det är därför du finner mig här varenda natt trots att det är ett helvete. "Du ska inte tro att flit eller laganda har något med saken att göra" sa jag till chefen som bara skrattade. Vi hade jobbat ihop i några år så han kände till mitt sätt och min jargong. Jag var något av en underhållare. Frågan är: hade han skrattat om han förstått att jag menade allvar?
Jag har för mig att en lastlös person är en tråkig person. Jag är själv ingen storkonsument av stimulerande gifter. När jag gick på högstadiet började jag röka. Men jag slutade när jag började gå i moskén mer regelbundet. Det var ingen som sa nåt men jag kände mig lite ynklig när jag var den ende i kretsen av renlevnadsmänniskor som skulle ut och blossa stup i kvarten.
Utan någon särskild last började jag uppfatta mig själv som charmlös. Så blev jag bekant med en äldre herre från Bangladesh. Vi arbetade tillsammans på Statens järnvägar. Han brukade tugga på ett blad fyllt med sött mojs som han kallade för "paan". Jag fick smaka och sedan dess har jag varit fast. Nu äter jag paan med ganska jämna mellanrum. På svenska kallas det "betelblad".
Det bästa med paan är att det inte har några skadliga effekter på hälsan. Det är inte mer uppiggande än en vanlig kopp kaffe. Förutom att tänderna blir rödfärgade. Samtidigt som det är ofarligt har det en air av exotism kring sig. Jag får med andra ord precis det jag ville ha: en harmlös last som ändå förmår rädda mig från renlevnadsmänniskans charmlöshet.
Alla laster är med andra ord inte dåliga. Girighet kan vara bra för de som har trista jobb och som samtidigt lider av lättja. Och att tugga på betelblad kan vara bra för de som inte vill röka. Någon last tycker jag att jag bör odla ha för att sticka ut en aning och slippa kallas "Bror duktig". Hellre då en hälsosam sådan än en vådlig.