Rätten till sitt eget språk
KRÖNIKA. Det är mitt i sommarlovet. Ändå sitter nästan 40 barn i ett trångt klassrum och ropar ramsor i kör. Den 40-gradiga värmen gör mitt ansikte lackblankt, men barnen verkar oberörda.
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag är på Astrid Lindgrens barn- och bokcenter i miljonstaden Diyarbekir i turkiska Kurdistan. Det öppnade i våras med hjälp av svenska pengar och hittills har över 400 barn deltagit i centrets aktiviteter. Målet är att Diyarbekirs barn ska kunna ha en fri plats att lära sig sitt modersmål kurdiska på.
Längst fram i klassrummet sitter systrarna Berivan och Zozan. De gapar och sjunger högst, som små yrväder som gör mig glad. Men jag undrar varför de väljer att vara på centret under ett av sommarlovets kanske varmaste dagar, när vuxna helst breder ut sig framför luftkonditioneringarna i hemmen eller barn leker ute i skuggan av betongen. Här, i klassrummet finns varken plats för att breda ut sig eller vädra armhålorna framför en fläkt.
"Jag har lärt mig att räkna till 900 på kurdiska här", säger Berivan: "Förut kunde jag bara räkna till 13 på mitt språk".
"Varför är det viktigt?," undrar jag.
Då börjar Zozan, att berätta om sin familj. Att både hon och Berivan är födda i byn, men familjen tvingades fly in till Diyarbekir när kriget mellan den turkiska armén och den kurdiska gerillan var som intensivast. I byn hade flickorna pratat kurdiska för deras mamma kan inte turkiska, men i stan hade de sakta börjat glömma bort sitt språk för här var det turkiska som gällde på gatorna, affärerna, skolan. Ja, överallt förutom i hemmet.
Zozans berättelse får mig att tänka på när jag som barn åkte till Turkiet om somrarna. Så snart vi landade på flygplatsen i Istanbul skulle vi prata svenska sa mamma. Jag som var livrädd för den turkiska polisens uniformer och deras stränga miner gjorde alltid som jag blev tillsagd.
Men skillnaden mellan Berivan och Zozan och mig är att jag var där några veckor per år.
Resten av året var jag i Sverige och lekte på vilket språk jag ville på gatorna eller i skolan. Jag till och med lärde mig kurdiska i skolan.
Svårare är det för Berivan och Zozan för i Turkiet är det förbjudet att undervisa på kurdiska för barn i grundskoleålder. Men det finns alltid sätt att komma runt statens förbud. På centret lär man ut kurdiska bland annat genom ramsor, sånger och givetvis genom Astrid Lindgrens böcker. I sagovärldens Villa Villekulla och Lönneberga gjorde Pippi och Emil revolt mot vuxnas fåniga regler och lagar. I verklighetens Diyarbekir hjälper de kurdiska barn att göra detsamma.