Provocerande att leva utan tv
KRÖNIKA. Det är tv-pejling i mina kvarter den här veckan. En del av mig hoppas att de ska komma och ringa på i kväll och köra upp den där antennen under näsan på mig.
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag antar att den här bisarra fantasin delvis bottnar i att som oskyldigt dömd få omedelbar upprättelse. Men det är sannolikt också en lika grumlig önskan att inte infria förväntningarna. För är det något som vi förväntas äga så är det en tv. I Radiotjänsts påminnelse om att jag inte betalat tv-avgift står det med myrskrift att "ärduenavdefåsomintehartvkandubortsefråndetta".
Det är lite märkligt. Det finns mängder med saker som det är suspekt att ha i sitt hem. Säg, en extensiv samling nazityska paraduniformer. Men det är minst lika märkligt att inte ha en tv-apparat flimrande framför soffan. När det av någon anledning kommer på tal så ser folk i det närmaste perplexa ut. "Skojar du?" undrar de med ett tonfall som antyder att om jag gör det så är det inte det minsta kul. Och i 99 fall av 100 följs frågan av ett lite irriterat: "varför inte det!?"
Det är ungefär samma undertryckta aggression som mötte vegetarianer för tio år sedan. Som att avhållsamheten från Saltön vilar på moralisk grund. Att det är någon slags finkulturellt snobberi som kokett manifesteras när tv-apparaten åker ut.
Samtalet brukar fortsätta med ett "tänk på alla filmer du missar". Tja, det finns biografer. "Du ser ju inga nyheter". Tja, det finns radio. Och sedan följer ett överslätande "äh, jag brukar ändå inte titta så mycket på tv", misstänkt likt köttätarnas avslutningsreplik "jag äter väldigt mycket grönsaker, nästan aldrig kött faktiskt."
Jag vet inte hur det är med köttet, men svenska folket ser ändå rätt mycket på tv för att inte göra det. I genomsnitt två timmar om dagen. Det gör tv-tittandet till den främsta fritidssysselsättningen. Att jämföra med de i snitt nio minuter en förälder samtalar med sitt barn per dag.
Att jag inte har tv beror i all enkelhet på att jag inte har tid att titta på den, men gör det ändå om jag har en. Som när man pratar med någon kompis: Vad gör du? Ser på tv. Vad då? Nej, inget särskilt.
Samt att det är något understimulerande med det hela. Jag känner mig alltid lite vagt uttråkad efter en kväll framför burken.
Men mellan skål och vägg kan erkännas att trötta söndagsförmiddagar, när lördagskvällen ligger som en blöt och stickig yllemössa runt hjärnan, och radion som vanligt drar igång en högmässa från Vetlanda, då önskar jag mig en fet hemmabio. Och en hel hög av fjärrkontroller på soffbordet.