Dock är jag besviken på Sebastian Johans – normalt en god konstkritiker – och hans avfärdande av reaktionerna på Krikortz verk: ”Vi vet ju alltför väl att de som i allmänhet är snabba med att kommentera verk i offentligheten inte för ett ögonblick kan föreställa sig konst som något annat än en prydnad eller lovsång.”
Jaså, det vet ”vi”? Det finns nog många i Uppsala som på olika sätt sysslar med kultur och som kan ha mycket välgrundade åsikter om konstverk och deras halt.
Denna ”DDR-Kitsch” förutsätts ha syftet att provocera betraktaren, framför allt genom sin placering i kontrast mot omgivningen. Gott och väl. Vad jag nu frågar mig är vilka ytterligare provokationer av detta slag som planeras?
Eftersom det finns en långtidsplanering för arbetet med ”paradgatan” som sträcker sig ända fram till 2020, så måste det ju rimligen finnas en långtidsplanering även för provokationerna? Det kan ju inte vara så att de växer fram mer eller mindre slumpartat under arbetets gång? Vilken kommande provokation kan tänkas mäta sig med ”DDR-Kitschen” där den ligger i Carolinabacken, mittemot Theodor Lundbergs staty av Gunnar Wennerberg?
Jag instämmer alltså med Sebastian Johans: ”Om Erik Krikortz projekt är bra? Kalla mig gärna trög eller konservativ, men jag väntar tills det är klart innan jag bildar mig en tydlig uppfattning.”
Invektiven sparar jag dock tills jag behöver dem.