Miljö Med anledning av Björn Westerstrands insändare kan det finnas anledning att påpeka följande. PFOS är upptaget i Stockholmskonventionens lista över långlivade miljögifter sedan 2009. Detta innebär att all användning och alla utsläpp av PFOS till människa eller miljö skall minskas eller upphöra så snart möjligt. Av FN:s 192 medlemsländer är 179 parter till konventionen (inklusive Sverige) och delar därmed den syn som konventionens vetenskapliga kommitté (POPs Review Committee, POPRC) uttryckte vid sitt tredje möte i oktober 2007: ”PFOS kan på grund av sin långväga spridning i miljön leda till signifikanta effekter för människors hälsa och/eller för miljön till den grad att globala åtgärder krävs” (POPRC Decision 3/5).
Jag hade förmånen att på Sveriges vägnar föreslå PFOS till konventionen redan vid kommitténs första möte i oktober 2005 och kommitténs ledamöter, där flera av världens främsta experter på långlivade miljögifter finns med, var eniga i sin bedömning av PFOS som ett långlivat miljögift. PFOS är på ett sätt värre än de klassiska miljögifterna DDT och PCB, genom sin i princip totala motståndskraft mot nedbrytning och därmed oändliga hållbarhet. Det PFOS som kommit ut i naturen kommer med största sannolikhet att finnas kvar i miljön åtminstone i resten av detta århundrade.
Det finns dessutom ett stort antal andra perflourerade föreningar om vilka vi vet mindre än om PFOS, men vars persistens (motstånd mot nedbrytning) innebär att de också kommer att följa med under många hundra år. PFOS toxicitet är väl dokumenterad, den som vill kan till exempel studera expertkommitténs genomgång på konventionens hemsida http://chm.pops.int. Det bör också påpekas att studier på ett begränsat antal arbetare som hanterat PFOS på grund av den så kallade healthy worker-effekten har låg relevans när det gäller att bedöma effekter av livslång exponering för ett ämne på en hel befolkning med barn, gamla, sjuka och med en stor genetisk variation.