HYROR. Replik på Hans Antonssons svar 27/9.
Hans Antonsson, regiondirektör för Akademiska Hus Uppsala AB replikerar på mitt inlägg 23/9, men tyvärr ger han inga svar på kritiken. Han ägnar sig i stället åt att förlöjliga kritiken och sprida dimridåer. Antonsson går till och med så långt att han svarar å Uppsala universitets vägnar.
Detta är ett hån mot studenter och anställda vid Uppsala universitet, speciellt de över 600 personer som redan har skrivit under namninsamlingen mot höjningen av p-avgiften. Samtidigt är Antonssons nedlåtande ton talande. Dels visar det att han försöker dölja att han inte har goda argument, dels hur lite Akademiska Hus behöver bry sig om kritik.
Vilken företagsrepresentant kan prata så till sina kunder så som Antonsson gör?
Förklaringen är att Akademiska Hus har ett de facto monopol. Hur ska man annars beteckna en marknadsandel på omkring 70 procent? Påstår Antonsson att institutionerna vid BMC, EBC, Ekonomikum och Ångströmlabbet har en realistisk möjligheter att flytta någon annanstans?
Antonsson hänvisar till den så kallade Tarschys utredning (SOU 2008:104) och påstår att den slår fast att alla är nöjda med Akademiska Hus. Han har tydligen missat en mening och jag återger den därför i sin helhet: ”För det andra finns det inga tydliga indikationer på missnöje hos lärosätena med den service som erbjuds av Akademiska Hus, utöver ofta och från många håll framförda synpunkter på hyressättningen” (SOU 2008:104 sid 211-212).
Det kan mycket väl vara så att servicen är bra. Det kan inte jag uttala mig om. Den aktuella kritiken gäller avgiftshöjningen och hyresnivån och miljardvinsterna på högskolarnas bekostnad.
Många forskare är så engagerade att de åker in till jobbet en extra stund. För detta bestraffas de nu med en ny parkeringsavgift under kvällar och helger. Märkligt nog kvarstår Antonssons ”lösningsförslag” att man bör köpa årskort för parkeringen, alltså att forskarna inte bara ska köra bil enstaka gånger utan regelbundet. Hur illa detta rimmar med de anförda miljöskäl för avgiftshöjningen är uppenbart. Det som Antonsson kallar stormen i vattenglaset kan vara droppen som får bägaren att rinna över.
Stephan Pomp
Uppsala