Att vara eller icke vara justitieråd, det är frågan som flera ställer sig efter uppmärksammade uttalanden i Quickaffären.
Göran Lambertz dristar sig att säga det självklara om oskuldspresumtionen trots medial motvind på väg mot stormvarning: Om det av en dom kunde utläsas att den tilltalade inte begått gärningen i fråga, så finns det ingen anledning att poängtera att den friade ska ”betraktas som om han är oskyldig”.
Leif GW Persson har gått särskilt hårt åt den kritiserades reservationer i skuldfrågan. Det är en intressant hållning med tanke på hur tv-underhållaren själv i årtionden har diskuterat Christer Petterssons eventuella skuld – för några år sedan i en föreläsning på Gottsundabiblioteket. Persson har motiverat sin uppfattning med förklaringar om att Pettersson inte skulle ha varit kompetent att begå mordet på Olof Palme. Med tanke på Perssons krav på Lambertz borde han ha nöjt sig med ett kategoriskt: ”Det spelar ingen roll hur det är med Christer Petterssons kompetens, eftersom hovrätten slagit fast hans oskuld.”
Att det är ont om personer i rättsväsendet som har civilkurage nog att uttala sig i känsliga frågor är fullt förståeligt utifrån den oresonliga kritiken mot Lambertz. Vem minns inte de häftiga reaktionerna mot uttalandet ”det förekommer att poliser ljuger i domstolen och det sitter oskyldigt dömda i våra fängelser”?
Förtroendet för rättsväsendet kräver att Göran Lambertz avgår, har det sagts. Då kan vi ostört återgå till vår tystnads- och konsensuskultur, där det som inte syns och hörs inte existerar.
Hans G Eriksson
Uppsala