Så har slutligen en majoritet av kommunfullmäktiges ledamöter gett grönt ljus för de hårt kritiserade och ifrågasatta byggplanerna vid Odinslund (UNT 4 juni 2024). Tyvärr ett lika väntat som ovälkommet beslut. Kommunstyrelsens ordförande, Erik Pelling, försvarar sig med att platsen är mörk och otrygg (pratar vi om samma Odinslund?) och att dagens utformning inte håller måttet. Därför ska man nu riva det lilla unika brygghuset, en skänk till dagens Uppsalabor från slutet av 1700-talet, och bygga tre nya hus vars föreslagna arkitektoniska utformning hittills inte tycks ha gjort någon annan än Stiftelsen Ubbo på gott humör. Det är bara att konstatera att för Uppsalas styrande politiker saknar allmänhetens synpunkter relevans i stadsbyggnadsfrågor.
Erik Pelling fäster en till intet förpliktande brasklapp vid beslutet: Det blir inget bygglov om man inte lever upp till kraven på hög arkitektonisk kvalitet. Ett mantra som vi gärna stämmer in i men som vi också lärt oss är av noll och intet värde. Man bör naturligtvis ha ett färdigt förslag att ta ställning till innan man går till beslut när det gäller en så viktig fråga. Nu kan vi bara hoppas på det bästa medan vi förbereder oss på det värsta.
När Erik Pelling nu anser att det ånyo har blivit dags att sätta ner den berömda foten så gör han det inte bara i Sveriges och Uppsalas historiska hjärta. Han sätter också ännu en gång ner foten på alla oss som engagerat oss i Uppsalas stadsbild och stadsbyggnadspolitik, vare sig det handlar om att försvara miljön vid Odinslund, i Seminarieparken, i Kv. Bredablick eller i Årike Fyris. Listan kan göras lång.
Har det blivit ett politiskt självändamål att alltid köra över breda folkopinioner? Demokratisk nonchalans och tondövhet som adelsmärke?