Nu vill jag skåla för freden!
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Särskilt lustigt känns det inte, men inte heller konstigt. Alla tanks och raketer på gatorna är framförallt ett skådespel för hemmapubliken: "Titta vilka fina grejer vi har nu - förnedringens år är kanske förbi."
Den 9 maj, segerdagen i andra världskriget är ryssarnas viktigaste folkfest. Större än första maj, nationaldagen och nyårsafton.
För några år sedan besökte jag Museet över Stora Fosterländska Kriget, i Minsk. På fasaden klättrade meterhöga bokstäver: FOLKETS STORDÅD VERKAR GENOM SEKLEN.
I monter efter monter låg små dystra högar av arkeologiska fynd. En bucklig fältflaska, en handske och ett par spräckta glasögon. Pavel Petrovitj fick medalj för tapperhet i strid. Han bar medaljen närmast hjärtat, men den stoppade inte tyskens kula. Det är ett hål rakt igenom medaljen.
Här finns fotodokument; Minsk i ruiner. Allt som står upprätt är parkernas träd, där partisaner dinglar i repen. En kvinna trär huvudet i löpsnaran och tittar rakt in i objektivet.
De flesta som dinglar i snarorna är judar. Före kriget var sextio procent av befolkningen i Minsk judisk, men det stod det inte så mycket om på Museet över det Stora Fosterländska Kriget.
I Minsk mötte jag två ryska krigsveteraner, två små runda kvinnor i sjuttioårsåldern med färgglada band på bysten. Den ena lutade sig fram och sträckte fram handen:
- Det är jag som är prickskytten, Klavdija Grigorevna. Jag har dödat 75 fascister!
Den andra hette Zinaida Vasilevna. Hon visade sina band, som representerade medaljer; två för tapperhet, två för deltagande i strid, hederstecken från Prag och Budapest, och den finaste av dem alla: Röda stjärnans orden ...
- Jag var bara sexton år när jag räddade livet på en tysk soldat som fått benen avskjutna. Jag glömmer aldrig hans ögon.
Hennes far var general. Han var Sovjetunionens hjälte. Två av hans döttrar gick ut i kriget, men de berättade aldrig någonting för någon:
- Vi visade aldrig våra medaljer - tok heller, vi skämdes. Det enda vi ville var att gifta oss och få barn och barnbarn.
Zinaida Vasilevna reste sig upp, snabbt och resolut så glasen klirrade:
- Kamrater! Jag fyllde sexton vid fronten, tjejer. 1945 trodde vi aldrig att det skulle bli krig igen. Men så kom Afghanistan, Tjetjenien, Jugoslavien ... Man kan fråga sig om vi har de rätta ledarna ... Men nu vill jag skåla för freden!
Fotnot: Om Klavdija och Zinaida berättar Svetlana Aleksijevitj i boken Förförda av döden. (Ordfront)