Nog ska man väl kunna åka skridskor även om det är plusgrader några dagar? Inte i Uppsala. Här envisas kommunen med att sprinkla vatten istället för att spola. Det blir så tunt islager att det inte tål tre dagars tö.
Uppsala kommun säger sig spola 17 skolplaner plus Fålhagens IP. Men det är inte sant. Man spolar inte, utan sprinklar från en tankvagn. Utom på Svandammen.
Man kan tycka att den som är ansvarig för isbanor är beredd på att vintervädret pendlar kring noll i Uppsalatrakten. Under årets första tre veckor med temperaturer pendlande mellan -10 och -20 fanns det gott om tid att lägga rejält tjocka istäcken. Men icke – så tog det bara tre dagars tö innan gruset kom fram ur de tunna istäckena. Ja inte på Svandammen, där är isen 30 cm tjock. Och på sjöarna runt om Uppsala är den 10-15 cm.
Så när det blir kallt igen finns inga åkbara isbanor, utom de konstfrusna och naturisarna.
Jönköpings kommun utbildar föreningar, föräldrar och andra frivilliga att spola isbanor med slang (Se deras webbplats). Det gör att minst 50 banor kan få ett rejält tjockt istäcke som tål flera dagars tö.
Mälardalen har unika förutsättningar för att skrinna på naturis. Holländare och andra världen över drömmer sig hit. Förutsättningarna är goda för att bygga upp en infrastruktur för skrinnare från vår omvärld, tillika under lågsäsong för turism. Uppsala är startplats för Vikingarännet, men samtidigt negligeras förutsättningarna för de egna medborgarna att tillägna sig den färdigheten.
I en viss ålder är man färdig med bandy, ishockey och konståkning, men man kan fortsätta njuta att skrinna fritt i naturen långt över 70-årsåldern.
Många är de, som från land längtansfullt skådar skrinnar fara förbi på sjön och önskar sig själva vara där.
Vi förundras över att många nysvenskar inte kan cykla, en färdighet vi tar för given. Men samtidigt försummar vi kommande släktens möjligheter att tillägna sig en annan färdighet som kan ge lycka, och hälsa, under ett helt liv åt många.