ROVDJUR Naturskyddsföreningens ordförande Johanna Sandahl är i färd med att offra all sin trovärdighet i rovdjursfrågan. Möjligen är syftet med hennes märkliga aktiviteter att locka nya medlemmar i de delar av landet, främst i storstäderna, där problemen med vargen är okända.
I två debattartiklar i en av rikstidningarna har hon och föreningens jurist Oscar Alarik kommenterat beslutet om licensjakt på varg.
I en artikel 28/11 försökte hon övertyga läsarna om att hon förstod hur djurägare kunde uppleva en vargattack. Men i ett nytt inlägg 8/12 fanns inga sådana svaghetstecken. Kanske hade hon funnit att medkänsla med drabbade medborgare inte är förenlig med föreningens verksamhetsidé.
I senaste inlägget beskyller hon i svårtydda formuleringar företrädare för allianspartierna för att ”avfärda den offentliga statistiken om vargens högst begränsade skadeverkningar”. Troligen menar hon att motdebattörerna talar om skrämda tamdjur och annat som inte syns i statistiken för att förstora problemen. Och med stöd av sitt eget luddiga resonemang drar hon slutsatsen att vargmotståndarnas argument börjar tryta.
Men efter att ha fastslagit hur ofarlig vargen är efterlyser hon märkligt nog en mer inkännande och människonära rovdjurspolitik. Inga ska behöva vara oroliga i sin hemmiljö och uppleva att ingen lyssnar till deras problem anser hon plötsligt. Varför något som beskrivs närmast som ett fridsamt gosedjur skulle oroa någon förklarar hon inte.
Hon anser i alla fall inte att licensjakt löser de problem som föreningen anser nästan inte finns. ”Viktiga delar i en ny rovdjurspolitik är bland annat mer resurser till myndigheterna att finnas på plats när det blir problem, tillgång till korrekt information, skyddsjakt när det är nödvändigt och bättre ersättning för rovdjursstängsel” förordar hon.
Vad betyder det? Ska myndigheterna skicka ut folk att vakta fårhagarna? Vad är det för information som avses och anser sig Naturskyddsföreningen som vanligt ha tolkningsföreträde? Vad ”nödvändig skyddsjakt” innebär med föreningens synsätt har jag trots påstötningar inte fått besked om. Och när ska det gå upp för vargkramare att rovdjurssäkra stängsel bara finns i deras föreställningsvärld?
Besluten om licensjakt har skapat konflikter, hävdar Sandahl. För många människor som lever i vargtäta områden är licensjakten en möjligheten att få bättre levnadsförhållanden. Konflikterna hon talar om måste alltså bestå i att hon och övriga vargfanatiker tycker sig berövade sin självtagna rätt att bestämma över livsvillkoren för invånarna på landsbygden.
Vänge