Mötet på myren
KRÖNIKA. Hur ofta träffar man en romanfigur i levande livet? Rätt ofta, faktiskt. Många av oss är själva romanfigurer. Vi knallar omkring på gränsen mellan fiktion och fakta, ibland utan att veta om det.
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Författare är ju hämningslösa.
Strindberg erkände detta utan omsvep:
"Det finns intet så rått yrke, så berövat all finkänslighet som detta! Om du visste hur livet ter sig när man såsom en vampyr får suga sina vänners, sina närmastes, sitt eget blod! Husch!"
När vännerna klagade försvarade han sig:
"Jag har offrat hela mitt privatlivs frid och givit hela min person för fåren, skola då icke andra också släppa till sina skinn för en god och viktig sak?"
Själv har jag släppt till några tussar till en roman av Carina Rydberg. Det kanske man kan kalla en god och viktig sak.
Jag har också träffat romanfigurer i det fria.
För många år sedan intervjuade jag P O Enquist för SVT. Författaren visade upp sin barndoms Västerbotten. Vi åkte bil på leriga skogsvägar. Plötsligt satt bilen fast.
Författaren knuffade, fotografen knuffade och själv knuffade jag också, men leran var seg.
- Jag går och letar efter folk, sa jag.
Trakten av Hjoggböle är representativ för Västerbottens inland. Mil efter mil av myr, pors och taniga tallar. Jag kom till en gård, hälsade försiktigt på en svart lapphund, innan en vänlig man öppnade. Vi avbröts av telefonen. Ofrivilligt åhörde jag samtalet:
- Sååå...han har gjort av med sig, då.
-
- Med älgstudsaren?
-
- Jo.
Det var ett sorgebud. Jag beklagade och stammade fram mitt ärende; om författaren som satt fast.
Mannen sken upp:
- Jaså, Per Ola är här.
Så gick vi.
Mannen var kusin till författaren Enquist. En västerbottnisk författare på hembesök har kusiner i varje buske.
Vid åsynen av kusinen blev författaren blek, men fann sig. Det blev ett hjärtligt möte, kusiner emellan. En traktor trollades fram, bilen drogs flott och vi kunde fortsätta vår resa.
Men först tog författaren mig avsides och väste:
- Det är inte bara min kusin, han är ju huvudpersonen i min roman! Han som blev bortbytt! Jag höll på att svimma när ni kom klivande över myren.
Som läsare höll jag också på att svimma. Man lämnar en författare i leran, korsar en myr och hittar hans huvudperson.
Men det är vardag i Västerbotten.
Fotnot: Romanen av PO Enquist heter Kapten Nemos bibliotek. Rekommenderas.