Mot google har besserwissrarna inte en chans
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Uppslagsverken var alltid några år för gamla, klipparkivet med tidigare publicerade artiklar ungefär lika lättnavigerat som en marknad i tredje världen. Men på den tiden fanns det en telefonlista med kalenderbitare i olika discipliner. Bulgarisk film, svenska kanotframgångar på 50-talet, finska dragspelsstjärnor - det fanns alltid någon man som kunde det hela på sina fem fingrar. Just en man. De var alltid män, som på ett ögonblick visste besked. Ofta med en svag men hörbar underton av förakt, för att man som j o u r n a l i s t inte utantill kunde listplaceringarna för Björn Skifs första tio singlar.
Men nu tiger telefonen still hemma hos de herrarna. Ledger kan dö så mycket han vill. Mot google har besserwissrarna inte en chans.
För bara ett drygt decennium sedan var information en besvärlig sak som ofta kostade många telefonsamtal. Men redan nu undrar skolungar varför man en gång betalade tiotusentals kronor för att köpa 23 stora böcker, vars enda yttre synliga skillnad var numreringen och att de hette "A-ASA", "ASB-BIS" och så vidare. (Nationalencyklopedien lockar i dag med två fräcka ullfiltar på köpet, om man vill göra något så otidsenligt som att fylla bokhyllan med deras volymer.)
Och det kommer knappast att dröja innan ungarna frågar varför det är fyrkantiga hål i lägenhetsdörrarna. "Brevinkast" heter det kommer jag att svara och sedan tvingas in i en lång och svårbegriplig förklaring av vad "brev", "kuvert" och "frimärke" var för något. ("Men varför slickade man på allt? Var spottet gjort av lim när du var liten pappa.") Och sedan antagligen förlora mig i någon, för åhörarna, urtråkig nostalgi om hur man förr, i ett moln av patinerat resdamm, klev in på olika exotiska huvudpostkontor i fjärran länder (typ Belgien) och fick brev i bunt - poste restante! Sedan orkar de knappast fråga varför det finns nyckelhål, när nycklar sedan länge är en liten fyrkant av plast.
Men å andra sidan är de kanske vana vid mossiga förklaringar. Ett leksakståg säger ju fortfarande "tuff tuff", trots att knappt någon nu levande har hört ett ånglok stånka förbi genom landskapet. Och mobiltelefonerna ringer med antikverade ringsignaler från den tiden telefonerna var av bakelit, vägde tre kilo och satt fast med en meterlång sladd i väggen.
Problemet är inte att vi kommer vara omringade av anakronismer. Problemet är att jag kommer vara en av dem.