ROVDJUR. Jag hoppas att man är nöjd på Naturvårdsverket!
Synpunkter delas ut titt som tätt från både höger och vänster på denna sida. Helt klart är det så att folks fokus kring vad som är viktigt i samhället skiljer sig beroende på var man bor. Världsbilderna är trånga och synnerligen subjektiva. Inget ont i detta, blir ibland påmind om att min egen är för trång och jag kan nog leva med det.
Hur många har sett ett lodjur i sommar? Jag har tillbringat hela året på landet, mycket av tiden i områden där lodjuren är talrikast i Sverige och för den delen också i världen. Svarar jag på min egen fråga är svaret en gång, och då som hastigast. Det är en extremt skygg gynnare och även om den numera är talrik, ser man den nästan aldrig.
Däremot ser jag vad de gör för faunan. Hos mig är rådjuren nu i princip helt slut och det tycker jag är så otroligt tråkigt och onödigt. I skymningen gapar inägorna tomma på såväl rådjur som hare. Och kadaver talar sitt tydliga språk.
Var detta meningen egentligen? Kan Naturvårdsverkets tjänstemän titta sig i spegeln och säga: äntligen har vi utrotat rådjuret i östra Uppland också?
Följdfrågan blir i så fall: Vad händer nu med alla dessa lodjur som staten farmat fram på småviltets bekostnad? Ja svaret är nog självklart, de som inte simmar över Mälaren kommer att möta svältdöden alternativt bli skjutna av en fårbonde förr eller senare. Den som tror på simning kan inte sin lodjurshistoria då erfarenheten från norrlandskusten påvisar att huvuddelen motvilligt kommer att välja skabb och svältdöden då hondjuren inte är utvandringsbenägna.
Personligen har lodjursjakt aldrig engagerat mig, men då det varit en chans att lätta trycket lite har vi ändå gjort jobbet åt staten. Nu finns ingen rådjursstam kvar att rädda så för min del så kvittar det faktiskt vad länsstyrelsen och Naturvårdsverk kokar ihop i vinter.
Vill man barmhärtighetsskjuta lodjur kan de syssla med det själva. Tyvärr kommer tamdjursuppfödningen att drabbas först. Jag slipper i alla fall köpa dyrt rådjursfoder i vinter, alltid något.
Rovdjursförvaltningen i Uppland kan under lång tid framöver utgöra ett skräckexempel på att stora rovdjur inte själva kan agera förvaltare över sina födoresurser utan att arten själv drabbas förr eller senare. Nu väntar en kollaps för lostammen. Till vilken nytta, Naturvårdsverket?
Kontentan är att jag, utifrån min inskränkta och subjektiva världsbild, känner mig oerhört bitter och det erkänner jag utan omsvep.
Magnus Andersson
Alunda