Lenin och det usla ryska köket
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Om den inte är äcklig så är den slut.
Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita utspelar sig 1928. Till Biskopsdammarna i Moskva kommer en majkväll redaktören Berlióz och poeten Bezdomnyj:
"Det är varmt. De båda författarna störtar fram till en brokigt utstyrd kiosk med skylten "Öl och mineralvatten":
- Ett glas mineralvatten, tack, bad Berlioz.
- Vi har inget mineralvatten, svarade damen i kiosken smått irriterad.
- Har ni öl då? försökte Bezdomnyj med skrovlig röst.
- Vi får öl till kvällen, svarade damen.
- Vad har ni då? frågade Berlioz.
- Aprikossaft, men den är ljummen, sade damen.
Aprikossaften bjöd på ett ymnigt, gult skum som fick luften att lukta frisersalong. De båda författarna drack ur och började omedelbart hicka."
Det skulle kunna vara idag, trots att det är sjutton år sedan Sovjetunionen gick i graven.
Visste ni att den höga kulinariska nivån i Frankrike härrör från Franska revolutionen? Många kockar blev arbetslösa när deras herrar miste huvudet. De öppnade små restauranger för hungriga sansculotter och jakobiner i Paris.
Vad blev det av de ryska kockarna efter 1917?
Fanns det någon av dem som drömde om att sätta fyr under proletariatets grytor, att ställa sin kokkonst i folkets tjänst, som målarna och poeterna?
Eller svalt de ihjäl?
Inte omöjligt.
- Svälten är vårt viktigaste vapen mot proletariatets fiender, sa Lenin.
Proletariatets fiende blev vem som helst som hade otur, varför inte kockarna?
Härom sommaren gästade vi en folkhögskola i ryska Karelen, i staden Sortavala.
Här kommer Olga och Tanya med rykande grytor.
Soppan är som diskvatten, med små sorgsna trasor av kål och några tappra flottpärlor på ytan. Den skulle ha glatt Ivan Denisovitj.
Huvudrätten är fisk, nyfångad sik ur Ladoga, en delikatess i alla skepnader. Den serveras gyllenstekt - i härsket smör.
Har ni någonsin smakat härsket smör?
Om vi hade varit hemma hos Olga hade detta aldrig hänt. Det vet jag. Den privata Olga hade luktat på smöret. Men officiella service-Olga glömde bort det.
Den usla ryska mathållningen är ingen slump, utan en omsorgsfullt frammanad kulturprodukt. Det har kostat möda att nöta ner människors, framförallt kvinnors, engagemang för mat så grundligt. Den sovjetiska ekonomin var en kommandoekonomi som prioriterade stålverken på balsamvinägerns bekostnad. Det var ett system som medvetet eller omedvetet gjorde livet till ett helvete för den som hade som uppgift att glädja andra vid matbordet.
Detta är ett av Lenins stora brott. Typiskt nog var han inte road av mat.