Det var synd att UNT:s serie med artiklar om otrygghet blev så kort. Förvisso fick vi både artiklar om hur otryggt vissa känner att det är att gå i mörkret, om vilka så kallade åtgärder som sätts in, och om att det egentligen inte är särskilt farligt därute, det vill säga att otryggheten kanske är obefogad.
Tyvärr var det ingen som diskuterade hur och i synnerhet varför åtgärderna inte kommer göra någon större skillnad för den som känner sig otrygg.
Otrygghet är som ångest. Fast det kan upplevas som att man är otrygg på grund av mörkret, har otryggheten, precis som annan ångest, inget objekt. Artikeln om hur ofarligt det är därute i mörkret, och generellt befintlig brottsstatistik, visar hur otrygghet och ångest, kan vara kontrafaktiska. Det finns en otrygghet trots det faktum att brottsstatistikerna visar att det ständigt blir mindre farligt därute i mörkret. Till och med är det ju så att vissa personer känner sig helt trygga i otroligt farliga situationer. Till exempel bergsklättrare eller upptäcktsresande – eller byggnadsarbetare. Det finns till och med personer och grupper som tycker om att sitta i mörkret och prata. Vart ska de ta vägen?
När Uppsala kommun säger att de försöker "åtgärda" otrygghet genom till exempel att sätta upp gatlyktor, eller när min bostadsrättsförening vill montera säkerhetsdörrar därför att en granne känner sig otrygg, svarar det mot när fyllisen som har tappat sina nycklar i mörkret letar efter dem under gatlyktan där det är ljust. Det heter "The Streetlight Effect" och är typiskt för politiserande offentliga förvaltningar. Exempelvis är det välkänt inom bostadspolitiken när bristen på billiga bostäder "åtgärdas" genom att bygga dyrt nytt.
Arbetet att "åtgärda" otrygghet blir med andra ord oändligt och det leder ingen vart. Den som känner sig otrygg kan bara bli trygg genom att själv ta tag i sin otrygghet, det vill säga sin ångest. Tyvärr är det en politiskt icke-opportun sanning. I stället väljer den kommunala administrationen en lösning som inte är en lösning, och som bara till synes går den som känner sig otrygg till möts. Tillmötesgåendet blir dock enbart symboliskt och arbetet blir oändligt när otryggheten inte försvinner utan bara flyttar på sig.
Nästa gång är det kanske tystnaden i skogen som gör en och annan otrygg. Ska det då åtgärdas med högtalare längs varje endaste skogsstig? Kom dessutom ihåg att tystnad och mörker är bland de allra mest hotade naturresurser. Vi måste ta hand om dem, inte förstöra dem i ett förgäves försök att hjälpa den som känner sig otrygg!