I Regeringens proposition 2016/17:33, daterad 27 oktober 2016 – som handlar om ökat svenskt militärt bistånd – kan vi läsa om förhållandena i Afghanistan:
”Den utdragna väpnade konflikten har fortsatt att förvärras i omfattning och intensitet det senaste året”
Där står också:
”Flera provinshuvudstäder hotas av attacker och i flera områden, främst på landsbygden, har regeringen ingen eller endast begränsad kontroll.”
...och vidare:
”FN rapporterar om drygt 5 100 civila offer under första halvåret 2016, vilket är den högsta totala siffran döda och skadade sedan FN började rapportera om civila offer 2009.”
Till det landet utvisar vi flyktingar som sökt skydd och asyl i Sverige. Många har kommit hit som ensamkommande barn som flytt för sitt liv. De har aldrig upplevt fred i sitt hemland. De är på flykt för att de har sett dödandet på nära håll och riskerar att tvingas medverka till detta i Afghanistan.
Ska vi svenskar ännu en gång behöva skämmas för våra handlingar som efter Baltutlämningen? En offentlig ursäkt minskar inte skammen, varken då, nu eller sedan.