Låt kriget få ett slut
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag fick det här meddelandet i mobilen i veckan. Avsändaren var en juristvän i min födelsestad Diyarbekir och han anspelade på utvecklingen i området efter den turkiska offensiven mot PKK-gerillan i irakiska Kurdistan: de civilas uppgivenhet, politikernas dumhet men också många människors fortsatta hoppfullhet.
Jag har under nästan hela mitt liv matats med besked om sammandrabbningar mellan militär och gerilla och hur mina vänner och vänners vänner har drabbats av det, men jag har aldrig trubbats av och känt mig oberörd, utan fortfarande säger både hjärta och hjärna ifrån. För det är svårt att sluta ögonen och låtsas att jag inte sett de överdrivet feta tidningsrubrikerna som berättar om antalet döda, att martyrer är odödliga eller att våldet trappas upp, speciellt eftersom jag vet vad som döljer sig bakom rubrikerna; jag hamnade i Sverige på grund av samma orsaker som än idag skapar de här rubrikerna. Och jag är inte ensam om att beröras. Under mina resor till släkt och vänner hör jag samma sak: Kriget måste få ett slut.
Vissa är av förklarliga skäl mer krigströtta än andra, en av dem är Saniye som jag träffade för första gången för fyra år sen. Hon har fängslats och utsatts för tortyr och övergrepp under den väpnade konflikten. Trots utslagna tänder, spräckt trumhinna, förlamning i flera tår och en rad andra hälsoproblem så upprepade hon ständigt sitt mantra den där första gången vi sågs på föreningen för anhöriga till politiska fångar: "Allt jag har varit med om har gett mig styrka".
Själv tyckte jag att hennes ansiktslinjer vittnade om något annat. Trots sina dryga 50 år liknade Saniye mer en kvinna i mogen svensk pensionsålder. Hon är en fattig analfabet som bor i stan för hennes hemby är nerbränd. Hennes tragedier kan staplas på varandra men det var inte de som satte djupast spår hos mig utan det var att hon inte hade givit upp tanken om att ett annat samhälle är möjligt. Och i Saniyes fall stannar inte önskningarna kvar som fina tankar i huvudet utan hon är ständigt ute på gator och torg och pratar med politiker och medmänniskor om fred, trots att hon lever med en man som skäms för att hon inte beter sig som kvinnor "ska"; att hon är ute och ränner medan många andra kvinnor håller sig i hemmet.
Saniyes liv speglar många andras som lever i väpnade konflikter världen över. Tyvärr. Men också tack och lov faktiskt. Jag säger tyvärr eftersom hon lidit så mycket men också tack och lov för att hon aldrig ger upp. Och jag hoppas på att få se fler av hennes kaliber nu när jag åker ner till Turkiet om några veckor.