Ungdomarna kom när vi lovat att flyktingar är välkomna. Det löftet måste vi hålla.
Våra ledare, Reinfeldt och Löfven i Sverige och Angela Merkel i Tyskland hade sagt att alla var välkomna. Våra gränser var öppna och folk på flykt kom i stora skaror.
Men det blev för många. Vi kände att vi inte kunde hantera tillströmningen på ett samhällssäkert sätt. Därför hårdnade reglerna och antalet har sjunkit drastiskt och som migrationsminister Morgan Johansson sagt ”Sverige kan inte ta emot alla Mellanösterns tonårspojkar” och inte övriga länders heller.
Men! Nu är 23 000 ensamkommande afghanska barn och ungdomar här, de kom för att de trodde på våra ledare. Via människosmugglare och andra hade de hört att i Sverige där är ni välkomna.
De flesta kom för ett år sen. Och samhället har ställt upp och människor har engagerat sig för att hjälpa med mat och boende och vård och skola. Och ungdomarna vill verkligen skapa sig en framtid här. De lär sig svenska och matematik och kämpar för att bli en del av samhället.
Samtidigt bävar de för beslutet från Migrationsverket, ska man få stanna eller inte. Med höstens EU-avtal med Afghanistan om utlämning känner nu alla en mycket stor ångest inför beslutsbrevet. De går i skola på dagarna och drömmer mardrömmar på nätterna.
Skickar vi tillbaka barnen till ett mycket osäkert och farligt Afghanistan kommer vi inte att vara stolta över vad vi gjort. Jag anser att vi skall behålla de nuvarande hårdare reglerna för att komma hit och för anhöriginvandring. Men låt de barn och ungdomar som hoppats och kämpat här i över ett år och blivit våra vänner få stanna.