Den 14 september, för mer än två månader sedan, röstade vi alla i val till riksdag, kommun och landsting. Resultatet medförde som bekant maktskifte i Sverige, men för oss Uppsalabor också maktskifte i landsting och kommun. I riksdagen tillsattes en ny statsminister för Sverige redan första veckan i oktober.
Men icke så i kommuner och landsting.
För oss som röstade i valet känns det lätt Kafka-artat att läsa om de politiker som fick sparken av väljarna den 14 september, men som fortfarande verkar på samma poster som ordförande i nämnder som om ingenting hade hänt, och uppenbarligen kommer att göra så året ut.
Nya kommunalråd och landstingsråd har visserligen tillsatts, men inte tidigare än att det till exempel är den gamla majoriteten som hanterar rättegången i hovrätten om tv-såpaskandalen på Ackis, trots att denna startade så sent som i slutet av oktober.
Detta känns desto mera underligt som den nya majoriteten har en annan uppfattning i sakfrågan och sannolikt inte skulle välja att låta landstingets tjänstemän medverka i rättegången på skattebetalarnas bekostnad på sätt som nu sker.
Vän av ordning påpekar naturligtvis att maktskiftet i kommuner och landsting styrs av lagar och regler, men det måste i ärlighetens namn sägas att dessa regler i dagens samhälle med dess snabba takt känns alltmer som reliker från en annan och gammal tid. För riksdagens del har man uppenbart insett att det moderna Sverige behöver en ordning som ger ett snabbt regimskifte. När kommer man att inse att vi behöver samma snabba förändringar i kommuner och landsting efter ett val?