Vid en del verksamheter inom Uppsala läns landsting föreligger en påtaglig och upprörande brist på lyhördhet samt en byråkratisk tröghet och formalistisk bundenhet. Här kommer ett exempel.
Min svärmor fyller i dagarna 97 år. Hon är psykiskt helt frisk och obruten, nyfiken och intresserad av omvärlden. Men kroppen börjar bli sliten. Inomhus har hon inga problem; tar sig fram med en liten rullator och klarar alla ADL-aktiviteter på egen hand.
Hon bor i egen lägenhet i Uppsalas utkant. Hennes syn har emellertid blivit sämre under de senaste åren. Hon är blind på det ena ögat och har nedsatt syn på det andra, men vill gärna läsa böcker och dagligen läsa UNT, vilket hon har gjort de senaste 60 åren. Anhöriga bedömde att hon skulle kunna ha god hjälp av ett enkelt synhjälpmedel: bordslampa med inbyggt förstoringsglas. Man skulle kunna tro att en hjälpmedelscentral för synskadade skulle kunna ordna detta. Men byråkratin var anmärkningsvärd. Först skulle hon besöka sin husläkare, för att därifrån få remiss till specialist i ögonsjukdomar. Endast en sådan fick utfärda intyg, som skulle kunna berättiga till ett synhjälpmedel. Denna helt onödiga process skulle säkerligen ta upp till ett halvår. Proceduren var så omständlig att man bedömde det enklare att själv köpa lampan för cirka 600 kronor. Det kanske inte är alla äldre och handikappade som har råd med en sådan utgift. Kanske borde man handlägga ärenden på ett annat sätt, när det gäller kommunens invånare i denna åldersgrupp?