Jag kan bekräfta beskrivningen som ges om förhållanden i DDR och kan tillfoga ännu värre exempel av förtryck ur egen upplevelse.
Redan som barn fick vi slita på vår stora släktbondgård för att hjälpa våra föräldrar att uppfylla de orealistiska kraven från de regerande. Min far tog livet av sig när gårdarna tvångskollektiverades. Min äldsta son dömdes 1987 under sluten förhandling till fängelse. Jag fick inte vara närvarande under rättegången. Han friköptes av Västtyskland, som politisk fånge, liksom flera andra som var emot regimen.
För att få gifta mig med min make, som är svensk, var jag tvungen att avstå från mitt arv och var tvungen att göra mig av med min tomt i Berlin, samt var tvungen att lämna besparingarna räntefritt till den dåvarande statsbanken.
Det var på gott och ont att leva i DDR och allt var inte bara dåligt. Jag kände mig förmyndad av människor som ofta var väldigt inkompetenta men utövade sin makt genom sina befattningar som partiboken hjälpte dem till.
Också jag blev anklagad här i Sverige för att tala osanning, när jag berättade om det som var bra i DDR, att det inte fanns arbetslöshet, att medicinsk vård och tandvård var helt gratis.
När jag fick syn på bilden i tidningen så måste jag säga att jag inte kan förstå denna upprördhet, eftersom jag inte ser ett förhärligande av DDR utan jag ser ”människor bakom ett galler”. Ett intryck som kakelläggningen leder till och som jag tyder som symbol för muren. Jag anser att ”Souveniren” på paradgatan i Uppsala är en hyllning till de människor i DDR som uthärdade och med förstånd och tålamod trotsade de socialistiska makthavarna tills de slutligen fick lämna ifrån sig makten.
Jag tackar Imke Wallenius för alla upplysningar om konstverkets ursprung som jag undrat över. Det var lätt att söka vidare och jag vill komplettera att jag fick veta att konstverket finns kvar på fasaden till ”Bundesministerium der Finanzen” som nu har sitt säte i Detlev-Rohwedder-Haus, som byggnaden 1992 döptes till. Konstverket har deklarerats som skyddad konst.