Kommersialiserad tv när den är som bäst - eller sämst
KRÖNIKA. Varför är det så svårt med snälla amerikaner? Det tänkte jag när chipsen låg i skålen och vinglasen var fyllda. Jag, Fisken, Peter och Dimman satt framför teven. Dimman ägde fjärrkontrollen.
Samuel Sehlberg är frilansjournalist och krönikör i UNT.
Foto:
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Dimman stannade på Extreme home makeover på trean.
Mellan vinflaskan och chipsskålen såg vi Ty Pennington i Virginia bygga ett nytt hus åt Doug Goodale, en fattig hummerfiskare i Virginia. Det var som vanligt hjärtskärande.
Doug hade ett cancersjukt barn, en trasig bil, sjukskriven fru, minimal sjukförsäkring och en krossad dröm om ett bra liv för familjen i ett töigt, slaskigt amerikanskt skogsbryn.
Hummerfiskaren Doug hade sett bättre tider.
Någon månad tidigare hade Doug tvingats skära av sin egen arm med en kniv under en stormig fisketur.
- Men min lilla pojke lever fortfarande, sa Doug som fyra dagar efter en misslyckad operation var tillbaka på hummerbåten för att kunna betala barnets sjukhusräkningar.
Då grät jag min första tår.
Den cancersjuka pojken tittade några minuter senare storögt på sitt livs första egna rum.
- Jag hoppas du blir lycklig här, sa Ty.
Hustrun grät, pojken grät, Doug grät, hela det lilla skitiga samhället i Virginia grät.
Då kom den första svepande, beräknande, missunnsamma misstron mot amerikansk godhet flygande över tevebordet.
- Gråter du? Det luktar ju bara så mycket kommersiell teve. Lägg pengarna på hus istället för vapen jävla jänkare, sa Fisken och tog en näve chips.
- Nu är dom glada. Men man undrar ju hur det går för familjen när kameran slocknar. Undrar vem som bryr sig då, sa Peter.
- Några nya hus ändrar inte de amerikanska klassklyftorna, skrev kritikern i Dagens Nyheter.
Själv tjöt jag, som när lilla Laura vinner pumptävlingarna i Lilla huset på prärien.
- Hade Doug varit afrikansk fiskare skulle han varit offer på bild i Lutherhjälpens insamlingskampanj mot fattigdomen, utan att behöva stå till svars för sin egen korrupta regim i någon exotisk leopardhatt.
- Är Doug glad är jag glad, snyftade jag.
Dimman skruvade på sig och zappade till femmans Room Service. Där fick sex dansare på Kungliga operan en ny loge.
Kristina, Ylva och Nelli och några andra före detta trångbodda ballerinor skuttade snart in i sitt nya rum.
- Så vackert här är! Vilken stor garderob!
Jag tog en klunk vin till, försökte titta mellan tårarna och tänkte på cancerpojken och den enarmade hummerfiskaren Doug, och den svenska kommersiella tevens snällhet kändes väl i det sammanhanget trots allt lite futtigare?