I hela västvärlden växer nu gapet mellan rika och fattiga och mest växer det i Sverige. Avlägsen är den tid då vårt land räknades till de allra jämlikaste.
I en tidigare insändare hade jag försökt visa att jämlika samhällen är de lyckligaste. I sin kommentar bestrider Gunnar Moberg ingalunda den åsikten ("låter ju vackert och berörande"), men han spårar sedan ur och börjar tala om helt ovidkommande saker.
Moberg tycks inte vara någon större anhängare av sakskäl och argument.
Vanans makt är stor, och dagens ungdom, som runt omkring ser missbrukare, tiggare, psykiskt sjuka, folk som letar i papperskorgar och så vidare, tror kanske att detta är oundvikligt. Men för bara en 25 år sedan tillhörde det ovanligheten.
Jämlikhets- och fördelningsfrågor är tydligen ingenting som regeringen vill ha på agendan.