Kristenheten håller på att få ett nytt begrepp, som kan kallas Ekman-konvertering. Den traditionella betydelsen av konvertering är att någon lämnar ett mer eller mindre aktivt utövande av en religion till att aktivt bekänna sig till en annan religion. Att Ulf Ekman lever upp till definitionens aktiva del är det väl ingen som ifrågasätter. Men vad innebär hans försäkran om att han går till något utan att lämna något? En Ekman-konvertering, kluven i ord och handling.
Bekymret är inte familjen Ekman. Den stora, pockande frågan är hur de ständiga förstärkningarna med referenser till ”den Helige Ande har sagt mig” och ”Gud uppenbarade så tydligt för mig” ska förklaras med drakoniska (extremt stränga) varningar för den katolicism som Ekman med samma gudomliga hänvisning nu uppger sig ha blivit kallad till.
I makarna Ekmans avskedsbrev till de tusentals medlemmar de (inte) lämnar, beskriver de Livets Ord som ”den vision och det uppdrag vi upplevt att Herren gett oss”. Därefter ett lappkast till förklaringen till att de nu lämnar: sökandet efter ”en äkta och levande tro”. Kan det tolkas som annat än en tro de uppenbarligen inte finner i den församling de grundat på Guds befallning och inspiration?
Det teologiska, eller ”andliga”, kommenterar jag inte utan nöjer mig med att konstatera en intellektuell härdsmälta av så stora mått att man måste vara något av en pastor Ulf-epigon för att smälta den – en efterföljare som inte ser den schizofrena Gudsbild som frammanas i ett uttalat syfte att skapa enhet med ett uppbrott.